Det är väl så att det som ligger nära gränserna, galenskapen, det vilda, alltid är fascinerande i litteraturen. Jag kan utan att blinka dra mig till minnes en handfull skönlitterära böcker som gestaltat främmande världar i psykisk mening: Plaths Glaskupan, Tunströms Juloratoriet, Stridsbergs Drömfakulteten och Joanne Greenbergs Ingen dans på rosor, för att nämna några. De rör och berör – läsaren påverkas mentalt av gestaltningen. Ur barndomen minns jag också de sänkta rösterna när man talade om någon som blivit "intagen", begrepp som ”på Säter” och ”på Strängnäs” for förbi och på något sätt förstod jag att det inte var städerna med samma namn det var frågan om. Kanske var det prepositionen som avgjorde. Det fanns alltid ett underliggande hot.
Jag tänker på det när jag läser Birgitta Tingdals vackra bok Min själ var mitt smycke, (Vingpennan förlag). Författaren har sammanställt dagboksutdrag ur en äldre släktings dagböcker: faster Ebba som tillbringade decennier på Ekenäs, motsvarigheten till våra sinnessjukhus i svenska Finland. Som barn brevväxlade Birgitta med faster Ebba Olsson, som inte var hennes egen faster utan ännu en generation tillbaka. För det lilla barnet var det svårt att förstå att man inte fick skriva ”Jag hoppas att du snart blir frisk” till någon som bodde på ett sjukhus.
Det är lätt att hamna i klyschor efter läsningen av Sofi Oksanens nya roman Utrensning: starkt, skakande, som en knuten näve mot makten. Som recensent sitter jag och söker efter ord som kan göra den här välskrivna romanen rättvisa.
I flera år höll vännen M på och pratade om Neil Gaiman, jag lyssnade artigt och förstod att jo, här var det tydligen något speciellt. Men sedan blev det som det blir ibland: jag hann aldrig kolla upp vad det var fråga om.
En sommardag för ett och ett halvt år sedan kom min käre P och pluggade in sin mp3-spelare i mina öron: "Du måste lyssna på det här."
Det är lika vackert året om, slottet som också är Hellidens folkhögskola. Den 3-6 augusti ska jag och vännen Margareta Svantesson ha sommarkurs här. (Hoppas snön har hunnit smälta!) Skrivande, kreativitet och qigong står på programmet under dessa dagar. Vi ser mycket fram emot det. Bara att vistas i den här miljön är välgörande. Och maten är så god...
Madame Michel är sedan decennier tillbaka portvakt i ett elegant hus i Paris välbärgade kvarter. Hon är dryga femtio, änka och har en katt som heter Leo.
Det här låter kanske som en typisk fransk lågstatuskaraktär i någon historia. Men Madame är ingen vanlig portvaktskärring. För katten har fått sitt namn efter favoritförfattaren Tolstoj, favoritromanen är Anna Karenina. Och Madame går i hemlighet till biblioteken och lånar böcker och filmer. Hon gillar både Jakten på Röd Oktober och japanska Systrarna Munekata. Att någon av de välutbildade människorna hon jobbar för skulle komma på att hon är självlärd intellektuell är hennes största skräck. Hon gör allt för att hålla uppe en fasad av dum och obildad tant.
Till traditionerna vid den här tiden på året hör en helg på Sörängen. Alla skrivarlinjer möts för workshops, författarbesök och samtal om liv och skriv. Så också i år.
Det känns nästan omöjligt att arbeta här - jag flyr till andra delar av bostaden som jag ännu inte kontaminerat med attiraljer, lämningar av olika sorters intressen och verksamheter och liv.
Det är väl så att det som ligger nära gränserna, galenskapen, det vilda, alltid är fascinerande i litteraturen. Jag kan utan att blinka dra mig till minnes en handfull skönlitterära böcker som gestaltat främmande världar i psykisk mening: Plaths Glaskupan, Tunströms Juloratoriet, Stridsbergs Drömfakulteten och Joanne Greenbergs Ingen dans på rosor, för att nämna några. De rör och berör – läsaren påverkas mentalt av gestaltningen. Ur barndomen minns jag också de sänkta rösterna när man talade om någon som blivit "intagen", begrepp som ”på Säter” och ”på Strängnäs” for förbi och på något sätt förstod jag att det inte var städerna med samma namn det var frågan om. Kanske var det prepositionen som avgjorde. Det fanns alltid ett underliggande hot.
I flera år höll vännen M på och pratade om Neil Gaiman, jag lyssnade artigt och förstod att jo, här var det tydligen något speciellt. Men sedan blev det som det blir ibland: jag hann aldrig kolla upp vad det var fråga om. 
