Skip to content
Du är här: Hem arrow Litteraturen
Elsie Johansson - Sagas bok En trovärdig historia Utskrift E-post
2014-06-03

Elsie Johansson är en av våra mest älskade och uppskattade författare, en av få som ännu håller en åder öppen tillbaka till en svunnen tid. De längst ned, torparna och de medellösa, särskilt kvinnorna, är hennes folk i en tradition från Moa Martinson. Förklän, symaskiner och ängsblommor blir hos Johansson ett signum för ett annat klassamhälle.

I nya romanen låter Johansson journalisten Saga Modig söka i sitt eget liv, förklara sig. Det är 70-tal, Saga är i fyrtioårsåldern och möter sig själv i tre olika skepnader, som barn, som ung och nu medelålders. Den utlösande faktorn för undersökningen är bodelningen efter mamman. Vad var det egentligen som hände i barndomen? Vad är det för anspelningar de äldre syskonen gör och vad minns hon själv? Sara kom genom en händelse att skiljas från sin familj i tonåren. Hon har gjort en klassresa, har ett fritt yrke, är välbeställd. Men det har medfört ett utanförskap, hon är inte hemma någonstans. Efter moderns död beslutar hon sig för att börja söka efter sanningen och gör oväntade upptäckter.

Det är en banalitetens estetik som driver fram i Johanssons romaner – människan är inte mer än så här. Inget märkvärdigt alls. De talspråkliga dialekterna och citaten understryker det underklassiga, liksom arvsstriden. Föremål bär på värden som laddats in i dem: inte värdefulla ur ekonomisk synvinkel, men de representerar ett omänskligt slit för att kunna köpas in. Till denna estetik får också räknas att författaren är en poetisk mästarinna när det kommer till natur och miljö. Enkla sommarblomster står fram i himmelsk skönhet.
Samtidigt finns här annat som gör att läsningen inte blir helt övertygande. Sagas röst berättar ur ett snävt jag-perspektiv, distanserat och summariskt. Hon muttrar för sig själv, upprepar sig, klagar. Jakten på familjehemligheterna skildras refererande och det är inte lätt att komma henne nära, bli berörd. I huvudberättelsen flätas också in en mytologisk historia om sju nycklar, en symbolik som inte hade behövts i en i grunden så dramatisk historia.

 
Chinua Achebes Inte längre hemma Utskrift E-post
2014-05-22

Nigerianske Chinua Achebe har kallats den afrikanska romanens fader – trots en ganska liten produktion. Hans debutroman ”Allt går sönder” från 1958, om de kristna missionärernas inverkningar på ett igbosamhälle – är en av de mest översatta och lästa afrikanska romanerna och har inte fattats på läslistan i någon universitetskurs i engelska eller postkolonialism. Efterföljare har haft Achebe som kalibreringspunkt för sitt skrivande. Författaren gick bort förra året – utan att ha fått det Nobelpris han tippades för i många år.

Aktuell på svenska för första gången, är ”Inte längre hemma”. Den utspelar sig i 50-talets Lagos och huvudperson är Obi Okonkwo. Han representerar den nya generation begåvade nigerianer som skickats till Storbritannien för akademiska studier – bekostade av ett kollektiv fattiga landsmän. När han återvänder är krav och förväntningar höga. Som välbetald och kunnig tjänsteman representerar han moderniteten och hoppet för de som bidragit och han förväntas bidra med hjälp överallt.

Obi har även sina egna principer runt den utbredda korruptionen. Han hamnar snart i det ena dilemmat efter det andra. Än värre blir det när han – europeiskt frigjord – blir förälskad i en flicka från fel bakgrund.

”Inte längre hemma” bär samma struktur som en gammal grekisk tragedi. Läsaren inser snart att det bara är att följa med i Obis nedåtgående spiral. För varje beslut som ser ut att rädda den akuta situationen – ofta etiskt komplicerad – fastnar han än svårare i klistret. Som en fluga i spindelns nät är han ömsom uppgiven, ömsom förtvivlat sprattlande. En ensam mans idéer kan inte förändra en hel kultur, en nations sätt att fungera. De administrativa reglerna i den värld som blir Obis vardag och arbete står inte Kafkas ”Processen” långt efter. Här finns för övrigt gott om referenser till litteraturen: Conrads ”Mörkrets hjärta” är bara en.

Trots den ödesbundna utvecklingen finns en lättsamhet i språket – åtminstone för en västerlänning. De många samtalen och konflikterna gestaltas ofta med ett bildspråk som hämtar klokskap från årtusenden av närhet till djur och natur. Som läsare kan jag inte annat än le mitt i bedrövelsen. Människorna som gestaltas är så … mänskliga.

Men blir det någon katarsis? Författaren låter Obi svara på det: ”Den verkliga tragedin får aldrig någon lösning. Den fortgår hopplöst och för alltid. /…/ En verklig tragedi utspelar sig i ett hörn, på en osnygg plats för att citera W. H. Auden. Resten av världen är omedveten om den.”

Chinua Achebe. Inte längre hemma. Övers. Hans Berggren. Bokförlaget Tranan.    

 

 
Hilary Mantel och För in de döda Utskrift E-post
2014-05-05

Engelsmännen älskar sin historia. Otaliga filmer, teaterpjäser, teveserier och romaner har sett dagens ljus med gestaltningar av 1500-talens stora figurer: Henrik VIII, Anne Boleyn, Elizabeth I och kungens rådgivare, Thomas Cromwell. Han kom från en enkel bakgrund, inte så väl dokumenterad, men blev en politisk vågmästare, kungens handgångne man, hatad och fruktad.  

Kanske är det just här, i korsningen mellan fakta och gissningar, som utrymme skapas för en författare som Hilary Mantel och hennes romanserie om Cromwell och hans tid. I dagsaktuella ”För in de döda” låter hon fakta spela mot fiktion, här blåser hon liv i historiens skugglika figurer, ger dem blod, tankar, känslor.

Genom det varierade språket – ett skarpt, modernt språk i dialoger och inre monolog – får läsaren känslan av att sitta mitt i historiens öga, mitt i ett angeläget nu. De storpolitiska grälen och det faktum att kungen inte har någon arvinge inom äktenskapet är konflikten för de starka krafterna; spanska kungahuset, påven – som vid den här tiden är en politisk maktfaktor mer än bara kyrklig. Vem ska ta makten? Kungens andra hustru, Anne Boleyn, smider ränker. I bakgrunden finns första hustrun Katarina, folkets älskade drottning. Samtidigt har kungen ögonen på unga Jane Seymour som så småningom blir hans tredje hustru, efter att Anne Boleyn halshuggits. För Annes planer fungerade, tills hon fick för sig att göra sig av med Cromwell.
Men här finns också vardagen: den gråblåsiga engelska vintern, dvärgen som visar sitt rakade kön, drottningens spaniel med bruten nacke, kungens illaluktande och smetiga bensår.

Mantel speglar tid och värden genom Cromwells taktiska och observanta sinne, han som döpt sina jaktfalkar efter sina döda döttrar. Romanens inledningsmening är magisk: ”Hans barn faller från skyn.” och kungens kommentar ”Dina flickor flög väl idag.”

Det uppstår ett dubbelspel i läsningen. Läsaren som sitter med facit: jo, Anne Boleyn halshöggs – läser henne medan hon är i livet och fortfarande inte har en aning. Jane Seymour – som börjar ana sitt öde – kungen, som gör sig till herre över kyrka och kloster på inrådan av Cromwell. Med tiden blev det sex hustrur, men fortfarande ingen överlevande son inom äktenskapet, och England blir första europeiska landet med kvinnlig tronföljd, när konstitutionen ändrats och dottern Elizabeth drottning.
Men så finns här även upplevelsen av obönhörlighet. Den nutida läsaren vill ropa till figurerna i detta spel: ”Gör inte så, du kommer att råka illa ut”, som ett barn på teater som ropar att tjuven gömt sig i skåpet. Historien rullar vidare, blir ett resultat av människors beslut och planer, ett obevekligt och allt krossande maskineri.

Kanske ligger det också en förklaring häri, varför det är en fängslande läsning. Det är lätt att dra paralleller till nutiden, till beslut och krafter och varningar och upptrappningar av våld, globalt som lokalt. För visst vill man ropa: ”Sluta, gör inte så …”.
Ibland klagas det på svenska språkets knappa torrhet och jämförs med engelskan: så många fler ord att välja från, vilken rikedom! Men kanske är det en myt, ett tankefel. Om jag var översättare skulle jag uppfatta det som till lika delar lycka och utmaning att jobba med Hilary Mantels texter. För vad Jesper Högström gör är att han ur denna engelska originaljord stampar upp en svenska som är väl så lödig, väl så varierad. Kanske är vi bara lata som nöjer oss med mittfårans vokabulär?

För in de döda. Hilary Mantel. Originaltitel Bring up the Bodies. Övers. Jesper Högström. Weyler förlag.

Recensionen publicerad i Kristianstadsbladet 3 maj 2014.

 
Det är inte långt till Tyskland Utskrift E-post
2014-04-10

"Varför är det så långt till Tyskland?" frågar Margareta Flygt i Sydsvenskan där hon recenserar två böcker om tysk-svenska relationer.

"Det är inte långt", svarar jag och tjogtalet författare i södra Sverige.

Imorgon åker vi till Berlin för att just nätverka och träffas, både formellt på förlag och Litteraturhaus, samt mer informellt i ett program på lokal. Jag dammar av några dikter och uppträder igen. Utan hatt den här gången (för den som minns 90-talet). 

 

 

 

 
Philip Roths Sabbaths teater Utskrift E-post
2014-04-04

Han ställer krav på sin läsare, amerikanske Philip Roth, ofta antydd som tänkbar nobelpristagare. På svenska finns nu hans ”Sabbaths teater” från 1995 med sin monstruöse huvudperson Mickey Sabbath – en litterär person som läsaren inte glömmer i första taget.

Sabbath är i sextioårsåldern, jude, han lider av artros, bor på en mindre ort i New England men har tidigare bott i New York där han spelade dockteater på gatorna. Han har också undervisat i drama men fått sluta sedan man hittat en inspelning där han har telefonsex med en student. Sabbaths andra fru, Roseanna som försörjer dem båda, är nykter alkoholist och fyller tiden med AA-möten. Första hustrun Nikki försvann spårlöst i början på sextiotalet. Mickey har en allt överskuggande sexuell relation sedan lång tid med Drenka från Kroatien. Hon är gift med värdshusägaren i byn. När Drenka dör i äggstockscancer drabbas han av en fruktansvärd sorg. Men inte bara han, ska det visa sig. En hel rad med män smyger nattetid till hennes grav och det finns inget oskyldigt i det.

Romanen inleds med ett Shakespeare-citat, från Prospero i Stormen: ”Var tredje tanke leder mot min grav.” Och döden är verkligen den stora skuggan i Sabbaths liv: förutom Drenka, brodern som dör ung i kriget, mamman som dör mentalt av den händelsen, Nikki som vägrar släppa ifrån sig sin mors lik till begravningen – överallt döden, döden, döden.

Sabbaths sätt att bemöta döden är med sex – han är en fullständigt självupptagen Gargantua – och allt annat blir underordnat möjligheten att skapa situationer för det. Älskarinnan Drenka är hans överman som sporrar och hetsar honom ytterligare – möjligen beundrar han hennes frigjordhet vilket får deras relation att bestå över tid. Det är också hon som får stå för romanens minnesvärda öppningsmening, en scen som han återvänder till senare i sin sorg: ”Antingen svär du på att inte knulla med andra eller så är det slut mellan oss.”

Ingenting är subtilt hos Sabbath. Att orgasm också kallas ”lilla döden” (le petit mort) är mer än en tanke. Roth låter även Sabbath vara en f d teaterman, även om det är en dockteater, med oförmåga att spela på grund av händer förstörda av artros, blir också en metafor för en man som är alltmer oförmögen: ”Men nu, när hormonflödet sinade, när prostatan blev större, när han troligen inte hade mer än några få år kvar av en halvt om halvt pålitlig potens …”.

Romanen kännetecknas mer av inre monologer, av tillbakablickar, minnesbilder, infall, fördjupningar, Sabbaths manipulationer – än av en kronologi. Lägg till motsättningar och kontraster som stilmedel så skapas en viss matthet hos i alla fall den här läsaren – av samma slag som Bret Easton Ellis ”American Psycho” en gång gjorde. Fast ytan kylan och likgiltigheten: den bestående tonen efter läsning är en kombination av sorg och hets. Skickligt.

 

 
<< Första < Föregående 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 Nästa > Sista >>

Resultat 1 - 5 av 213

Nyhetsbrev






Min varukorg

Varukorgen är tom