Skip to content
Du är här: Hem arrow Litteraturen
Recension av Jonas Jonassons roman Analfabeten som kunde räkna Utskrift E-post
2013-09-25
En författare som begriper att underhållning är seriösa grejor är Jonas Jonasson. Med debuten ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann” (2009) klev han själv in i våra medvetanden och fick oss att frusta glatt över en lika driven som oförutsägbar historia. Boken blev en storsäljare, inte bara i Sverige utan världen över. I följebrevet till förlaget när Jonasson skickade in romanmanuset till Hundraåringen … gjorde han en jämförelse med finske författaren Paasilinna – och visst finns det likheter, men jag skulle nog säga att jämförelsen är till Jonassons egen fördel. För där Paasilinna med tiden fastnade i maner är Jonasson kreativ och klipsk.

Nya romanen ”Analfabeten som kunde räkna” (Piratförlaget) är ett lika hisnande äventyr. Jonasson skriver med samma tyngd och självklarhet som de riktigt gamla romanförfattarna. Det är inget krångel och texten ställer sig aldrig i vägen för det som ska berättas. Det börjar några decennier tillbaka och rör sig framåt i tid. En tydlig berättarröst tar läsaren i hampan och skildrar välformulerat historien om huvudpersonen Nombeko från Sydafrika. Hon föds i Soweto, startar en tidig karriär som latrintömmare när hon blir föräldralös, blir fängslad av en korkad ingenjör som vill göra atombomber, träffar tre kinesiska flickor ”med vacklande omdöme” och så vidare. Ett normalt öde för en flicka som Nambeko är antagligen att dö ung, men … nu är ju Nombeko inte riktigt vem som helst! Samtidigt – i en helt annan del av världen, nämligen Gnesta – finns Ingmar och Henrietta. Ingmar blir av mycket personliga skäl motståndare till kungahuset. Och snart föds Holgrarna.

Så småningom flätas de bägge trådarna samman och blir en enda, galet rolig historia som inte ska avslöjas.

Berättelsen drivs framåt av karaktärerna som ofta förekommer i par: en korkad och en smart, en balanserad och en obalanserad, en dominant och en undergiven – kombinationer som lätt kan bli dödliga.

Temat är glasklart från början – författarens introduktion och citat i inledningen, tillskrivet Albert Einstein, pekar ut riktningen: ”Skillnaden mellan dumhet och genialitet är att genialiteten har sina begränsningar”. Sättet temat gestaltas på är värt hela läsningen. Fast det är inte bara roligt: läsaren får också en historielektion som en ren sidoeffekt. Men magmusklerna får jobba under tiden.

Om författaren:

Född 1961 i Växjö. Journalist. Bosatt på Gotland. Efter en allvarlig utbrändhet tvingades han lämna mediavärlden efter 20 år. Han sålde allt och flyttade till Schweiz där han färdigställde Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann och flyttade sedan tillbaka till Sverige. Boken recenserades inte i riksmedia, men klättrade snabbt på topplistorna och blev 2010 års mest sålda bok i Sverige, 2o11 års mest sålda roman. Översättningarna uppgår till trettiofem språk och en svensk filmatisering kommer till julen i år. Boken vunnit ett antal priser. Jonas Jonasson har efter romandebuten medverkat i Sommar i P1, Sommarpratarna och varit sommarkrönikör i Expressen. Källa: Wikipedia

Om följebrev till förlag:
http://tidningenskriva.se/nyheter/2012/06/foljebrevet-som-fick-bastsaljaren-utgiven/

Författarens webbplats:
http://jonasjonasson.com/

 

 

 

 
Recension av Marie Lundquists Så länge jag kan minnas har jag varit ensam Utskrift E-post
2013-09-08
Det är en konstaterande titel till Marie Lundquists nya bok.  Med tillägget "Roman" blir det ett sätt att peka ut en riktning för läsarens tolkning. Roman, visst. Men ändå inte. Det här är på flera sätt ett experiment runt vad en roman - eller fiktion överhuvudtaget - kan vara. Genom boken löper som en tråd den mystiska gestalten av en ung kvinna i en kappa med någon sorts syntetkrage. Vem är hon?

Bokens tre delar tycks till en början konventionella: PROLOG är den första, ett jag - en kvinna - registrerar sin omgivning, sin bostad. Efter ett tag börjar bilden skeva. Det här är ingen vanlig lägenhet. Jagets uppfattning om värld och vardag är givetvis starkt präglat av henne själv. Så vem är hon?

Den andra delen tar steget fullt ut mot klassisk fiktion, det vi lärt oss är "roman", en berättelse. Läsaren stannar upp inför titeln: ETT LITET KLOTTER PÅ BERÄTTELSENS BORD. "berättelsens bord"? Inte författarens? Ett avsteg ur en konvention.

Detta är bokens längsta del. Huvudpersonen är en ung kvinna, i tredje person denna gång. Hon lever ett liv i en sorts avklippt ensamhet. Hon ser hur andra gör, men förstår inte hur det går till. Registrerar men kan i sin ensamhet inte bemöta. Det vore för enkelt att tolka det som egoism. Kanske vågar man tala om henne som solipsist? Eller är hon emotionellt skadad i barndomen: den frånvarande modern, mammaordet som då och då slår till, pappan med sin skepsis. Det förflutna ger även genklang i kvinnans relation till män: hon väljer bort den ofarlige, lockar fram vargarna och utplånar sig själv för att vara till lags. Bokens titel återkommer som en nyckel, ett konstaterande.

Så är det den tredje delen, EPILOG, som är en metatext över litterär gestaltning, en författarens egen poetik: den diskuterar var berättelserna börjar och slutar, var de övergår från det individuella till själva urberättelsen, den som vi alla är en del av och vem som i någon mån äger alltsammans. Har vi flera liv, frågar texten, eller bara ett enda som "går runt och lägger sig mellan olika pärmar"? Kanske är det bara tonarten, versionerna som skiljer sig åt? Kvinnan med syntetkragen kan lika gärna vara en version av dig, mig eller författaren - det är ointressant. Det intressanta är vem hon är i historien.

Epilogen med sitt originella bildspråk kommer att bli en klassiker bland alla som skriver konstnärligt litterärt.

Andra texter ligger tätt under textytan: Nordiskt familjelexikon, Majakovskij, en broschyr från Anticimex. Ett arbetssätt och en fruktbar kompost som genererat ny växtlighet.


Om författaren

Marie Lundquist, född 1950,  gjorde 1992 en uppmärksammad debut med diktsamlingen Jag går runt och samlar in min trädgård för natten. Därefter har hon publicerat bland annat Astrakanerna (1995), I stället för minne (1997) och En enkel berättelse (2002). Hon är bosatt i Stockholm och är även verksam som översättare.
 
Helioskatastrofen av Linda Boström Knausgård Utskrift E-post
2013-08-19

Image
Det är möjligt att LInda Boström Knausgård aldrig kommer att komma förbi det faktum att hennes man blivit en författarstjärna och att hennes verk - totalt orättvist - kommer att jämföras med de flödiga texterna i makens stora prosaprojekt. För om litterär gestaltning skulle ha formen av ett snöre skulle Linda Boström Knausgård befinna sig i motsatta änden än maken. För hennes text - i en roman som nya Helioskatastrofen - är tät som poesi, densitet som i ett stycke järn, med meningar som skjuter in i varandra. Betydelsen komprimeras. Skulle någon försöka plocka bort en enda mening hotar hela bygget att rasa.

Grunden för berättelsen om flickan som kommer att kallas Anna, är den grekiska myten om Athena. Hon föds fullvuxen och iförd rustning ur huvudet på sin far, Zeus. Athena var vishetens och krigets gudinna - i Linda Boströms gestaltning av födelsestunden upprepas Zeus skrik, ett skrik som blir en symbol för en katastrof. 

Anna förlorar sin far i den där skrikets födelsestund. Hennes historia kommer att handla om att förlusten av honom till hans sjukdom, schizofreni. Men också om hennes avstängning, dissociation, där hennes upplevelser inte erkänns. I det tysta kommer hon att söka efter den person han är, på sjukhuset, där han finns, men också efter den som han varit ämnad att bli. 

Känslan av glapp, av förlust, är stark, saknaden i det närmaste övermäktig. Men minnesbilden vårdas i hemlighet.
"Vem är du?" frågar grannfrun Greta flickan som lämnats kvar efter att pappan förts till sjukhuset. Det är psykologins nyckelfråga: hur ska jag kunna veta vem jag är utan den som kan definiera mig? Anna förnekas, blir inte igenkänd: "Conrad hade inga barn", fortsätter kvinnan. I samma ögonblick rister tillvaron, barnet lämnas osett, förnekat.

Anna möter en påtaglig värld där andra skriver reglerna och bestämmer vem hon är: pingstkyrkans riter och traditioner och behov av att använda henne för sina egna syften, liksom familjen hon bor i, en familj med längtan och olika önskningar. Glappet mellan den värld Anna kommer ur och den hon placerats i tycks utan broar. Tills hon en dag får en idé, en idé som leder vidare: framåt och bakåt.

Läsningen av Linda Boström Knausgårds katastrofskildring — av sorg, längtan och sökande efter ett jag — biter sig kvar. När den är slut vill läsaren protestera. Det är inte ofta dessa teman gestaltas så kantigt och ensamt, det är som om orden hämtats nära den plats i människan där ursprungskänslan finns. Det är sällsynt: det betecknade tycks sammanfalla med det betecknande. Utan att störta ned i elände, utan kletig sentimentalitet, utan frånstötande hurtfriskhet. Detta är en av de starkaste och mest originella skildringarna på länge.

Publicerad i Kristianstadbladet och Ystad Allehanda 19 augusti 2013.

 
Som om vi aldrig hade gått här Utskrift E-post
2013-08-02
Upplevelsen av att det fasta i tillvaron är i ständig flykt och förändring är i perioder stark - kanske sker det snabbare än någonsin just nu. Samhälle, politik och vardagsliv tycks i varaktig rörelse. Det som gällde som regel igår är oviktigt idag.

Fredrik Ekelund reflekterar över minnena och deras obeständighet i sin nya bok: "som om vi aldrig hade gått här". Redan titeln väcker nyfikenhet, detta "som om". Minnesbildernas stråk finns där men vad är det som gjort oss till de personer vi är? Opålitligheten i bleknade bilder är en sak, det avtryck vi själva gör en annan fråga. Ändå är det i myllan av erfarenheter som de egna rötterna hämtar näring. Image

Skrivandet blir ett sätt att skapa något bestående, att ge liv igen och att hålla fast den undflyende verkligheten. När författaren slår sig ned och låter fingrarna löpa över tangentbordet frammanas bilder av sedan länge försvunna miljöer och människor, de älskade, de man brottats med. Vi fortsätter bära dem inuti oss, vi är en skådeplats för dem när de inte längre finns kvar. Så länge vi lever.

"som om vi aldrig hade gått här", dedikerad till författarens pappa och farbror Torsten,  är en fristående fortsättning på självbiografiska berättelsen "fadevår, tack för ljuset" (2010). Huvudpersonen Freddan är i tonåren, han väljer gymnasielinje och får nya vänner. Frågan om identitet, vem han är, kommer upp gång efter annan, i relation till omgivningen. Fredrik ser hur vänner går olika vägar - bakgrund och klass styr utbildningsval, också de undvikande icke-valen blir styrande.

Nye vännen Anders, med sin stränga livssyn, blir en vägledare in i litteraturen, in i ett reflekterande över existensen. Freddan slukar de klassiska författarna, samtalen gör honom medveten om sig själv, om familjen och vännerna i Gänget, han ser dem och sig själv i nytt ljus. Det är ömsint skildrade relationer,  dråpligt tragikomiskt ibland, och med en julaftonsskildring som kunde gjort Ingmar Bergman avundsjuk. Varmaste porträttet är av farbror Torsten, den udda mannen med sina skånska historier.

Det är också en tid när vardagen politiseras på ett nytt sätt. Vänster, höger eller liberal? Ett numera försvunnet Malmö: arbetarstaden, småstaden med sina parker och tjollor är mer än en bakgrund för händelseutvecklingen, en egen person i berättelsen.

Läsaren lägger sina egna minnesbilder intill författarens och funderar över det egna livet. Berättelsen väcker reflektioner, minnesbilder jag inte visste att jag bar på, men också funderingar över vad jag minns av mina barns uppväxt, men som de inte ens uppfattat. Så sitter jag där i en egen dialog med texten, om mina och andras minnen, tankar, känslor. Exakt så fungerar riktigt bra litteratur.

Om författaren: Image

Fredrik Ekelund är född 1953 i Uppsala och kom till Malmö 1963. Han debuterade som författare med hamnarbetarskildringen och generationsromanen Stuv Malmö,kom! 1984 (värd en omläsning, om Malmö nu och då) och har sedan dess givit ut ytterligare tretton böcker. Han skriver även dramatik, har gjort filmer och arbetar som översättare (danska, spanska, portugisiska och franska). Foto: Kennet Ruona.

Fredrik Ekelund. Som om vi aldrig hade gått här. Albert Bonniers förlag. 

Bibliografi:

1984, ”Stuv Malmö, kom!” (roman, Albert Bonniers Förlag)
1990, ”Fotbollskarnevalen” (en bok om Fotbolls-VM i Italien 1990, tillsammans med Ulf Peter Hallberg, Östlings Bokförlag Symposion)
1991, ”Självgeografi” (dikter, Albert Bonniers Förlag)
1993, ”Taxi sju-två bland drömmare och dårar” (roman, Albert Bonniers Förlag)
1995, ”LIVS öppet” (dikter, Albert Bonniers Förlag)
1996, ”Jag vill ha hela världen!” (roman, Albert Bonniers Förlag)
1999, ”Nina och sundet” (kriminalroman, Albert Bonniers Förlag)
2001, ”Torget” (163 kortkorta berättelser, Albert Bonniers Förlag)
2002, ”Sambafotboll” (om den brasilianska fotbollens historia, Ordfront)
2003, ”Pojken i eken” (kriminalroman, Albert Bonniers Förlag)
2004, ”Blueberry Hill” (kriminalroman, Albert Bonniers Förlag)
2005, ”Casal Ventoso” (kriminalroman, Albert Bonniers Förlag)
2008, ”m/s Tiden” (roman, Albert Bonniers Förlag)
2010, ”Fadevår, tack för ljuset!” (självbiografisk roman, Albert Bonniers Förlag)
2012, ”Joggarna”, kriminalroman (Booklunds förlag)
2012, ”Fubbick Town och Fubbick – Återkomsten” (två pjäser, på förlaget Stilbildarna i Mölle)

 
 
Asfaltsänglar av Johanna Holmström Utskrift E-post
2013-07-10

Jag har sagt det förut: på den smala egg som svenska Finland utgör, finns de största berättarna. Olika, men med mycket på hjärtat: Monika Fagerholm, Kjell Westö och nu - Johanna Holmström.

ImageFörfattaren Johanna Holmström fick för några år sedan Svenska Dagbladets pris för sin novellsamling "Camera Obscura". Skälet var tolkningen av perspektiv hos "människor som fångats i konflikten mellan tradition och modernitet".

Den formuleringen skulle även kunna stå som tema för aktuella "Asfaltsänglar" (Norstedts). I Finland som i övriga världen finns flickor och kvinnor som inte accepterar varken strukturellt eller symboliskt våld i patriarkala strukturer. De godtar inte sina tilldelade roller.

Huvudpersoner är systrarna Samira och Leila. Deras pappa har rötterna i Nordafrika, och där hade den här romanen kunnat vandra in i fällor och idéer om politisk korrekthet, men så jobbar inte Holmström: flickornas mamma är finländska och har konverterat till islam. Nu ser hon sig som förmedlare av de dogmatiska regler hon tolkar ur Koranen - vilket naturligtvis skapar konflikter. Mycket är haram och åker därför i soporna: foton från uppväxten, barnteckningar. Medan pappa då och då bär tillbaka teven från källaren.

Samira går på gymnasiet. Hon och hennes väninnor är rädda att de antingen ska bli "asfaltsänglar" (balkongflickor) eller giftas bort i arrangerade äktenskap. Gifta kvinnor är horor, menar de och längtar efter att få leva som andra finländska ungdomar: gå ut och roa sig, studera, flytta hemifrån, bli av med oskulden. En dag möter hon Piter som har rakat huvud och umgås med rasister.

Och så försvinner Samira. Den fem-sex år yngre Leila försöker förstå vad det är som har hänt och börjar egna efterforskningar när ingen annan verkar bry sig.

Som en spegling finns också Leilas klasskompis Linda. Hon älskar Britney Spears, hon skiter i vad folk tycker och säger det, hon är sliten, peroxidblonderad och fullständigt olidlig.

Men alla flickorna är starka, envisa och vägrar bli offer för den krävande och motsägelsefulla värld som hanterar dem. Författaren skapar maximalt med konflikt i storyn när hon förlägger händelseutvecklingen till en tid då kontroverserna är som starkast, osäkerheten som störst. Identitetskriser är många: på individplanet, mellan religion och sekulärt liv, mellan män och kvinnor, mellan individens vilja och familjens, mellan politiska inriktningar.

Holmström är en suverän gestaltare av högstadiets alla bedrövligheter. Från instängda korridorer, till äckliga toaletter, till skolgårdsmobbning och oseende lärare. Som en extra krydda: hela batteriet av krav på märkeskläder och smink.
Faktum är att jag under läsningen grips av den här bladvändaren så att jag glömmer analysglasögonen. Romanen är en boostad läsupplevelse där jag ömsom håller andan, ömsom gråter och ömsom skrattar åt det elände som blir konsekvenserna när vi inte tänker längre än näsan.


Johanna Holmström är född 1981 i Sibbo, bosatt i Helsingfors.
•    Inlåst och andra noveller (2003)
•    Tvåsamhet (2004)
•    Ur din längtan (2007)
•    Camera obscura (2009)
•    Asfaltsänglar (20139
Källa: Wikipedia

Denna recension har även varit publicerad i Kristianstadsbladet.

 

 
<< Första < Föregående 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 Nästa > Sista >>

Resultat 11 - 15 av 213

Nyhetsbrev






Min varukorg

Varukorgen är tom