Skip to content
Du är här: Hem arrow Livet
Mors dag Utskrift E-post
2013-05-26
För mig är den här dagen alltid förknippad med gullvivor. I mängder växte de i trädgården där jag växte upp och för mig  - som inte hade tillåtelse att plocka blommor i rabatterna - var det självklart att plocka dem enbart för kaffebrickan jag gjorde i ordning till mamma på Mors dag. Det är en på sitt sätt outgrundlig minnesbild: hur jag sätter klockan på ringning tidigt - långt innan någon annan stigit upp på gården. Med andra ord: det här var ett sammanhang där ingen låg och drog sig, ville man vara först fick man övervinna sig själv och sin trötthet. Hur jag smyger ut i trädgården i det skarpa solljuset från öster i bara nattlinnet, hur jag huttrar i kylan. Smygandet innebär också att jag har undvikit att trampa på de knarrande ställena i trappan till övervåningen och att jag har lyckats låsa upp ytterdörren utan minsta ljud. Och så gullvivorna. Lysande gula, eleganta, lite ludna och ljusgröna stjälkar - hur kan det ens finnas en sån grön färg? - och som jag sen satte i en liten vas på brickan där jag redan hällt upp nybryggt kaffe i Duralexkoppen och brett en limpsmörgås vid sidan av.
Image
Sedan tar minnesbilden slut. Det jag minns är känslan av orörd morgon, det skarpa ljuset, daggen som ännu vilade i skuggorna och mamma som skulle bli så glad. Förväntan. Lyckan att få ge.

Om jag lyckades ta mig uppför trappan med den dukade brickan utan att spilla, eller om någon kom på mig med att försöka göra kaffe - om mamma blev glad? Jag vet inte.

Vad jag däremot minns är förvåningen: mammas dag i underbar gullvivetid, men pappas? Hur skulle det ens vara möjligt att göra något liknande i regn och mörker, när trädgården stod avlövad och det inte ens var möjligt att förstå att man kunde ställa klockan på halvsex?

För mig är mamma alltid förknippad med gullvivor. Och strax därefter liljekonvaljerna, blommorna hon älskade. Min mamma är borta sedan några år tillbaka. Men just idag - idag är det verkligen hennes dag.
 
Om kultursnobbar, kultursidor och recensioner - avslutande del Utskrift E-post
2012-11-09

Den som står mig närmast visar mig en dag ett blogginlägg som tar frågorna om litterär kritik vidare. Inte allt som bloggas är illa skrivet, inte alla bloggare börjar sina s k recensioner med att förklara hur de har fått boken hemskickad till sig och hur det har låtit när den dunsade ned i brevlådan och vad de tänkte då eller hade för sig just för ögonblicket.

Inlägget är skrivet av irländske John Self, som bloggar för The Guardian - en intressant kombo i sig. Vissa bloggare är mera bloggare än andra? Rubriken för inlägget är "Why book bloggers are critical to literary critisism". Image                                              

I sitt inlägg påpekar han att bland dem som bloggar om läsning och litteratur finns skickliga recensenter som erbjuder insiktsfull, välgrundad kritik av ett bredare urval böcker än någon traditionell, litterär publikation.                                                             

                                                              Ser detta ut som en bloggare? 
John påpekar också att det som är svagheten med bokbloggen är också dess styrka: vem som helst kan starta en blogg, bloggarens text redigeras inte av någon annan och bloggaren behöver inte vara tillräckligt bra på sitt skrivande för att pressas till ekonomiska ställningstaganden för sitt skrivande. En skicklig bloggare kan uttrycka åsikter, vara kritisk och - vilket är viktigt - rikta uppmärksamheten mot andra böcker än de som är nyutgivna.  

John Self är dock, som jag själv och flera andra, oroad över att de bra böckerna försvinner i strömmen av de dåliga. Self skriver också att de böcker som är verkligt intressanta, särskilt ur ett språkligt perspektiv, tycks allt oftare komma från mindre förlag vid sidan av den breda strömmen.  Dessa böcker recenseras sällan av gammalmedia - men uppmärkammas ofta av bloggarna. "... a one-person blog has a flexibility and manoeuvrabilbitiy that larger literary publications lack."

Som exempel tar Self upp Deborah Levys roman Swimming Home, som gavs ut förra hösten och som han själv var först överhuvudtaget med att recensera. De flesta tidningar skrev sedan inte om den förrän den hade nominerats för the Booker, ett prestigefyllt pris.

Men det viktigaste, enligt John Self, är att bloggaren har obegränsat med utrymme. Som aldrig i konventionella media kan bloggare djupdyka fullt ut i en bok och undersöka den på ett sätt som etablerade kritiker bara kan drömma om. " ... the opportunity that blogs continue to offer for long-form engagement with literature should not be denigrated, but celebrated." 

Visst finns det fog för Johns påpekanden. Men fortfarande måste bloggaren som vill åstadkomma allt detta och göra det bra skaffa sig ett kunnande som inbegriper både litteratur och språk. Ha ambitionerna att göra ett bra jobb och veta vad som är skillnaden. Vilket jag tror att John Self själv vill. 

Johns blogginlägg hittar du här. 

 

 

 

 
Om kultursnobbar, kultursidor och recensioner - forts Utskrift E-post
2012-10-31

Jag ville faktiskt tala allvar om det jag ser hända just nu. Därför skrev jag denna text för Kristianstadsbladet - du hittar den även på tidningens webbplats.

Vad tjänar tidningarnas kultursidor till?

Under de trettio år jag arbetat med skrivande och litteratur i olika roller har jag haft många anledningar att fundera över frågan. Även om jag själv är en vanlig läsare/konsument är det utifrån mitt eget hörn av verkligheten jag reflekterar när jag skriver.

Jag noterar att det är mycket grums som rörs upp i debatten. Oklarheter, otydligheter. Syfte och mening, pantofflor och pantoffelsättning. Är det någon skillnad? Kanske är det inte alls underligt att en diskussion om språket strax mynnar ut i en fråga om hur, för vem och varför det fortfarande finns kultursidestexter och -skribenter och varför vi skriver.

Jag menar att skribenten behöver ha en ödmjuk tro på att en litterär analys, en noggrann läsning, en tids begrundande och kanske läsning av referenslitteratur kan ge en fördjupad förståelse av boken som ska recenseras. Kanske är det också så att en del böcker inte bara tål en uppmärksam läsning och omläsning, utan till och med behöver det?

Som kulturskribent lever jag delvis under samma villkor som författaren. Jag skriver min text, lämnar ifrån mig den och hoppas på läsare. Därmed har jag inte längre någon kontroll över den. Inte heller över vilka inre samtal den väcker hos läsaren. Eller för all del, vilka öppna samtal den orsakar mellan läsaren och andra.

Men det handlar definitivt inte bara om att recensera boken för dagen. Skribentens arbete inbegriper också en förståelse av att bok och författarskap existerar i ett större sammanhang. Allt hänger ihop. Inget skrivs eller läses i ett tomrum. Vi lever, skriver och läser i en tradition, i en kanon, även om inte alla är medvetna om det. Vi lever även i ett nu, där aktörer under senare år allt hungrigare hårdbevakar sitt utrymme på marknaden. Se bara på den snart aktuella bokmässan! Det innebär också att jag behöver förstå och förmedla att varje bok är en del av ett större sammanhang i samtiden.

Och då är vi tillbaka vid frågan om den fria och oantastliga skribent som kan sitt fält, behärskar sitt språk och har möjlighet att visa på andra perspektiv än kommersens. Så här ser villkoren ut:

Som kulturskribent i en etablerad tidning erhåller jag ett arvode från tidningen. Det är inga feta pengar, varken med tanke på timmarna som läggs ned eller den litterära bakgrund och erfarenhet jag har och de flesta med mig. Men för den som efterlyser en kulturbevakning som står fri gentemot marknadskrafterna som med dreglande käftar vill ha mer och mer, är detta en springande punkt.

Ty bloggvärlden är fylld av bloggare som utgör delar av ett större och förlängt marknadsföringsmaskineri, tacksamma mottagare av gratisböcker från förlagen. ”Glada för förtroendet” skriver de snällt och lite banalt om varje bok och länkar vidare till facebook. Omedvetna om spelet de ingår i. Image

På sikt är det en katastrof. Vi behöver bli medvetna om vad vi har för oss, varför vi gör det och hur. Det är att ge förutsättningar för konstarterna att få finnas och utvecklas, för författare och andra att överleva. Men det är också att värna om tidningarna som demokratins yttersta arenor. Ty med kunnig analys och kritiskt tänkande och värderande på fria kultursidor blir vi inte utlämnade åt en högröstad och kommersialiserad reklam.

 

 

 

 

En seriös kultursnobb?

 Direktlänk till föregående inlägg i denna lilla serie.

 

 

 

 
Om kultursnobbar, kultursidor och recensioner Utskrift E-post
2012-10-30

Under förhösten hamnade jag i en hyggligt hätsk debatt i Kristianstadsbladet. För mig startade det med att frilansjournalisten Anders Mildner skrev om kultursidornas språk. Docenten(!) i nordiska språk(!), Lars Melin, hade gjort sig till talesman för alla normalbildade och där under: kultursidornas språk är alldeles för svårt, menade han.

Image Det fick mig att reagera.  Melin har själv skrivit en handbok, "Litterära laborationer, tjugo experiment med text" - mycket uppskattad av mig och andra i yrket. Han om någon borde veta att även kulturens område har sitt eget fackspråk - som vilket annat område som helst. Jag jämförde med hantverkare. Nog känns det bra att han som kom hem och fixade avloppet visste vad de olika detaljerna heter och hur de ska sitta ihop. I alla fall om jag ska betala fullt pris och vara trygg med att det inte blir vattenläckor.

Som ett resultat av det hörde en pensionerad dam av sig till tidningen och klagade på mig. Bland annat tyckte hon att jag lät som en kultursnobb. Ett epitet som fick mig på extremt gott humör - damen i fråga hade inte uppfattat så hemskt mycket av det jag skrivit. Bland annat skrev hen att kulturskribentens "arbete är att tydliggöra sina (eventuella) tankar." Tack för det.
En kultursnobb?

Replikerna fortsatte ett par varv till, nu understött av en annan frilansare, Örjan Abrahamsson, som också - vad jag tyckte - hade missläst. (Ej publicerad på webben.) Han blev "Förfärad." och menade att det jag pratade om slutade i "det slags överlägsna snobberi" som oroade den första damen. Själv menade han att kritikern måste "skriva för sig själv", "kommunicera med sig själv". Han menade att allt annat skulle leda till "märkliga insinuationer" och "insmickrande kommentarer". Kanske hade han ändå inte missläst, tänker jag nu. Han kanske helt enkelt inte vet att förlag och ibland författare nervöst biter naglar och med svettiga handflator läser recensioner. Att de större förlagen prenumererar på dyr mediabevakning från företag som Retriever för att inte missa något? Och att just det att de vill veta hur utgivningen landat hos kunniga läsare kräver min uppriktighet och ärlighet i recensionen. Verkligen ställer krav.

Kära läsare. Vad skulle jag göra? Skriva ännu en spydig replik?
Nej, naturligtvis inte. Det vore att låta dessa människor styra både vad som sades och hur.

Så jag gjorde något helt annat. Följ den spännande fortsättningen.

 

 

 

 
Sommarsvalt Utskrift E-post
2012-07-31

Sakta dras sommaren mot sitt slut, en sommar sammanhållen av ett evigt regnande och ett lika evigt jagande i trädgården efter mördarsniglar. Ett sisyfosarbete.

Jag smyger upp i mitt arbetsrum och ser mig sökande omkring bland böcker och lådor. Här släppte jag jobbet för några veckor sedan. Nästan tvångsmässigt söker jag i datorn, i pappershögar, på Internet. 

Hittar Daniel Rydéns text i Sydsvenskan om den lösmynta baksidestexten.
Är på banan snabbare än jag trodde var möjligt. 

 

 
<< Första < Föregående 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 Nästa > Sista >>

Resultat 6 - 10 av 143

Nyhetsbrev






Min varukorg

Varukorgen är tom