Skip to content
Du är här: Hem
”Poesi och visor är inte saker man hittar" Utskrift E-post
Skrivandet
2008-01-04

Skrivandet är världens märkligaste konstform.

”Det är som att använda sina ben till något annat än att gå med”,

skrev en av mina kursdeltagare i en utvärdering för något år sedan.

”Att knixa och trixa för att få folk att se något annat än ben.

Att lära sig böja knäna bakåt. Äta med tårna.”

 

Allt det kreativa, processerna, sker inuti den skrivandes huvud,

osynligt för betraktaren.

Det görs inga spektakulära filmer om författares dagliga arbete.

Och det är tur.

De skulle bli sååå tråkiga:

Det är inte meningsfullt att i bild skildra den som

sitter försjunken och skriver i timmar och

bara då och då reser sig för att göra kaffe, snyta sig, äta apelsin eller gå på toa.

Den skrivandes skapelseakt saknar dramaturgiska toppar och dalar,

hur spännande historia man än skriver på.

 

Man hör ibland folk tala om inspiration:

”Jag har ingen inspiration att skriva”, säger man

och menar att man väntar och väntar på att den ska komma och

ska man skriva sin stora roman, eller den där diktsamlingen…

 

Själv är jag skeptisk till den inställningen.

Istället tror jag att Nalle Puh har rätt när han säger:

”Poesi och visor är inte saker man hittar,

utan det är saker som hittar en, och

det enda man kan göra är att gå där de kan få tag på en.

 

”När jag går så att poesin – eller vad det nu är som ska skrivas –

ska få tag på mig brukar jag gå till min skrivarhörna.

 

Jag slår mig ned i den mjuka soffan som står där.

På det gamla slitna bordet

ligger den vackra skrivboken jag fått i present och

där står också en burk med olika sorters bra och fina pennor och väntar på mig.

Ibland tar jag med min bärbara dator också.

Det beror på vad det är som ska få tag i mig.

 

Jag tänder ljusen, kanske har jag en tekopp bredvid.

Och när jag äntligen sitter där då kan jag öppna mig för inspirationen.

Och den kommer.

 

Så vad man behöver för att kunna skriva är

något bra att skriva med,

ett bra ställe att placera sin rumpa, och

förmåga att stå ut med sig själv.

 

Sen kan man börja knixa och trixa,

böja saker och ting framåt och bakåt och åt sidan.

Skriva och skriva om. Pröva en tanketråd. Och en till.

 

Och sedan:

lite sorglöst resa sig upp, gå därifrån och redan längta till nästa gång.

Kommentarer
Lägg tillSökRSS
Bara registrerade användare kan skriva kommentarer!

Copyright (C) 2007 Alain Georgette / Copyright (C) 2006 Frantisek Hliva. All rights reserved.

 
< Föregående

Nyhetsbrev






Min varukorg

Varukorgen är tom