Elisabet Norin - Hamburgerlitteraturen och verkligheten

Du är här: Hem

Hamburgerlitteraturen och verkligheten

2010-03-05

Under senaste tiden har kritiken och kritikern varit uppe för granskning i debatterna. Tidskriften OO-tal ägnade hela sista numret 2009 åt att undersöka den, Thomas Anderberg, själv kritiker, kom med sin bok Alla är vi kritiker (återkommer om den när jag läst) och Stefan Eklund skrev om kritiken i Svenska Dagbladet.

Vi hejdar oss ett ögonblick för att se på kontexten för diskussionen.
Under ungefär samma tid har även följande hänt:

Akademibokhandeln övergår från att vara bokhandel till att bli en topplisteshop.
Adlibris inleder samarbete med småförlag som inte tas emot av Bokrondellen, den stora knutpunkten mellan distributörer och återförsäljare. På Adlibris kan man alltså köpa den lite udda litteraturen.
Tidskriften Svensk Bokhandel berättar att en aktiv och litterärt etablerad författare i genomsnitt tjänar 120 000 kronor om året (nr 20/09).
Poeten Anna Hallberg knyter näven mot himlen och kräver förutsättningar för ”ett anständigt intellektuellt och konstnärligt klimat” i en rasande betraktelse i Dagens Nyheter.
En grupp prosaförfattare publicerar ett manifest där man inte bara talar om vad man vill utan vad man inte vill göra och vara.
Ett motmanifest publiceras av en annan grupp.
Göran Hägglund (kd) tar ifrån vanligt folk förmågan, tiden och viljan att tänka bortom ytligheterna i en märklig artikel i DN.

Mycket prat, alltså, och väldigt mycket oro, men hur ser det ut i själva verkstan? Och var kommer kritiken och kritikern in?

Man måste försöka se hela bilden. Den litterära kritiken ingår när allt kommer omkring i ett litterärt kretslopp med andra aktörer, som författare, förlag, bokhandlare och köpare/läsare som ibland är samma person, ibland inte. Kritikern är förmodligen en brygga mellan de som finns på produktionssidan, alltså författare och förlag, och de som man egentligen vet minst om, nämligen köparna/läsarna.

Eftersom jag har egen verkstad att husera i är det naturligt att stanna upp och se hur det förhåller sig här. Mina roller varierar visserligen: ibland är jag granskare av andras texter med syfte att förbättra hel- eller halvfärdiga texter, ibland är jag författare och ibland kritiker, recensent. Många olika stolar härinne, alltså. Skulle man börja undersöka saken skulle det nog uppdagas att det är så det går till i den här branschen. Folk kryssar mellan rollerna som författare, lektörer, redaktörer, pedagoger och recensenter. Och så har det varit i tider.

Så hur håller man isär sina funktioner? På ett sätt är det inga problem: man har klara direktiv och sin uppgift slutför man, oftast mot en deadline. Samtidigt håller man naturligtvis inte isär någonting. Tvärtom blir man – jag är övertygad om det – en skarpare läsare och texttänkare ju fler infallsvinklar, uppdrag och funktioner man får erfarenhet av. Läsande och skrivande är två sidor av samma mynt.

Så med det sagt: tillbaka till kritiken och kritikern. Recensenten, som vi säger på landsbygden. Ingen är kritiker i landsortstidningarna, det hör de stora drakarna till, trots att man gör samma jobb, förmodligen med samma mål för ögonen. När jag började skriva i Jönköpings-Posten för tjugo år sedan pratade man inte ens om recensioner, man beställde bokanmälningar, som i ”Här har det nu kommit en liten bok…”. Inga särskilda krav och minimal ersättning. (”Du får ju boken!”)

Så småningom kom jag väl att utveckla min egen kritiska estetik. Jag funderade över frågor som för vem jag skrev. För en tänkt köpare/läsare av boken, det vill säga den hyfsat intresserade person som redan läser kultursidan i tidningen – ja, det var så givet att det inte behöver funderas mer på det.

Jag var inte nöjd. Att se recensionen som enbart en varudeklaration kändes ytligt. Tankarna om att även spegla tillbaka till författare och förlag kom att påverka hur och vad jag skrev. Givetvis med en from förhoppning om att någon från det ledet skulle nås av landsortstidningarnas kultursidor. Om det kunde man inte veta så mycket.

När jag vid förra decennieskiftet började skriva för Kristianstadsbladet var det ett rejält lyft. Inte bara ekonomiskt, utan framför allt för att jag kände att jag hade en intresserad publik. Det hade med kvaliteten på övrigt material på kultursidorna att göra, med kommunikationen med min redaktör, Sune Johannesson, och med den direkta responsen från läsare att göra. Jag kunde börja skruva upp lågan, använda alla läserfarenheter genom åren och bygga något nytt.

Samtidigt som jag höjde kraven blev också tröskeln högre. Varje ny bok måste mötas öppet, förutsättningslöst. Jag är väl medveten om att man inte ger sitt bästa när man spänner sig utan när man slappnar av de mentala musklerna, låter intuitionen och känslan leda tillsammans med kunnandet. Många gånger sitter jag där och undrar om jag har något att ge över huvud taget. Jag vet ju att ord gör skillnad. Jag vet att de kan öppna rågångar i mitt och andras liv. Och här har en begåvad författare arbetat arslet av sig i flera år och kommit ut med en bok i ett klimat där populärkulturen tar all luft. Plötsligt känns ansvaret stort.

Numera väljer jag i stort sett själv vilka författare jag ska recensera. Vissa författarskap följer jag, annat kan komma in som ny läsning. Det handlar aldrig om böcker från topplistorna och kommer så att förbli. Jag ställer mig bakom Anna Hallbergs upprop och tycker det är fel att ge uppmärksamhet åt en populärindustri som redan är självgående. Och för att Göran nu inte ska få för sig någonting: jag kommer från en bakgrund där läsning skedde på trots. Ville man reta upp äldre generationer så räckte det med att begrava näsan i en bok.

Som jag ser det är min uppgift som recensent – eller kritiker om man så vill – glasklar. Jag ser parallellerna i vad som händer inom matkulturen sedan några år tillbaka. Precis som där hoppas jag att vi inom litteraturen bildligt talat kan börja tala om välsmakande, väl omhändertagen föda, om ekologiskt odlat och om att vi inte vill ha E-tillsatser.

Jag tänker inte lägga mig ner och kvävas av hamburgerlitteraturens tyngd. Jag kommer att fortsätta ropa på och om verklighetens litteratur, (Göran!), jag ska peka mot passionerad och välskriven litteratur, för utan den konstfullt skrivna människolitteraturen får vi alla sjukdomar, dör vi i näringsbrist, i kärlekslöshet.

Samtidigt som allt detta tumlar runt på den svenska arenan skriver danska författaren och poeten Pia Tafdrup vidare på sitt livs poetik, i ett eget manifest inför 10-talet nu i januari:

Som författare utforskar jag verkligheten genom konsten, samtidigt som det i verken frambringas en egen verklighet, ett eget universum. Jag upplever det som en tvingande kraft utifrån min tid att försöka förstå den värld som jag är satt i. Förstå, vad det är som händer mellan människor och i människor, men inte minst de existentiella betingelserna. /…/ Litteraturen får gå på djupet, för det finns ett behov av och en motvikt till det som (mass)produceras i underhållningssyfte. Litteraturen får tala ett annat språk än det som i övrigt talas och skrivs – även om ordmaterialet är detsamma. (Min övers.)

Visst får allt finnas där, sida vid sida. Men vad som nu hotar är att motvikten försvinner, kvar blir bara det ytliga. Risken är stor att vi snart inte kan välja eftersom det inte kommer att finnas något urval. Det är verkligheten.

Kommentarer

Lägg till

Sök