Skip to content
Du är här: Hem
Ulrika Rosén bloggar Mare Kandre Utskrift E-post
2012-10-12

Image Mare Kandre var en alldeles originell författare, ensam i sitt slag i vår moderna litteratur. Hon gick bort mycket sorgligt och alldeles för tidigt.

Därför blev jag otroligt glad att få läsa min vän, läraren och studerande Ulrika Roséns analys av en av Kandres noveller i samlingen Hetta och vitt (2001). Jag kände att Kandre fick en värdig läsare och uttolkare, en som vågar möta textens innehåll och se vad den erbjuder.

Därför är jag extra glad att Ulrika idag gästbloggar här med sin läsning. Varmt tack, Ulrika!

Kära läsare: njut av en inkännande läsning!



Presentation

”Mare Kandre (1962) debuterade redan 1984 med I ett annat land, och har sedan dess utkommit med ett flertal verk, främst romaner, bl.a. Aliide, Aliide (1991), Quinnan och Dr Dreuf (1994) och Zavier (2002). Kandre ses som en av de mest egenartade författarna i Sverige, och hennes texter rör sig ibland i skräckfyllda och gotiska miljöer. Kandres texter är täta och stundtals svårtillgängliga, men färgrika, gripande och djupa.”

Bakgrund

Så som här ovan beskrivs Kandre 2005 i boken Unga röster Antologi om vår samtida svenska litteratur.  Denna beskrivning av Kandre griper mig djupt. Jag kände henne inte men trots det känns det som om vi träffats här hemma för bara några dagar sedan. Jag väljer därför att ha en beskrivning av en levande person med ett säreget och utmanande sätt att skriva, en som vågar skriva om ting som man i bästa fall medvetet väljer att bortse ifrån.

Novellsamlingen Hetta och vitt

I hennes novellsamling Hetta och vitt tvingas läsaren att se och reflektera över tankar om ett inre främlingskap, om existentiella frågor, kvinnorollen parallellt med en färgstark samhällskritik. Alla dessa frågor är lika aktuella idag som när boken kom ut 2001. Berättelserna träffade mig mitt i solarplexus och jag älskar hela novellsamlingen. Jag har därför valt att studera Kandres sätt att tvinga läsaren till delaktighet i skapandet av novellen. Här finns ingen plats för en passiv läsare då novellerna är fyllda med tomma platser, vilka läsaren själv får fylla. Kandre vägleder mig på ett subtilt och genomtänkt sätt men utan att ge svaren. När en novell slutar fortsätter jag som läsare att skriva klart den, och det känns som om Kandre skulle ha rivit sönder de sista fyra sidorna till förmån för läsarens egna tankar. Tack Kandre, för att du gjort mig till din medförfattare!

Min metod för den här läsningen

Jag har valt att närläsa den tredje novellen i novellsamlingen Hetta och Vitt av Mare Kandre med utgångspunkt från den fenomenologiska konstteorin. Denna metod lägger tyngdpunkten på läsar-responsmetoden (reader-response criticism)  vilken menar att boken blir komplett i mötet mellan de två polerna i ett litterärt verk, den artistiska – den del som är skapad av författaren, och förverkligandet – de inre bilder framkallade av läsaren, och alltså inte givna av författaren.

Författare kan naturligtvis utöva mycket inflytande på läsarens fantasi – han har hela rustningen av berättartekniker till sitt förfogande – men ingen författare värd namnet kommer någonsin att försöka iscensätta hela bilden framför sin läsares ögon. 
 
Enligt Iser finns det alltid (minst) ett avsiktligt objekt , budskap eller syfte med ett litterärt verk och han menar därför att endast läsare som vet om att de är ledda av författaren kan till fullo utföra sin del av verket som den inskrivne läsaren. Fenomenologisk analys är att se meningar som ”komponentdelar” vilka fyller texten med olika perspektiv, information, handling eller uttalande och att de i sin tur bildar intentionala satskorrelat, ”… komplexa enheter av mening…”.

Dessa korrelat är bärare av texten och för den framåt. De är frön till den kommande handlingen och dess uttryck och struktur visar på dess innehåll. Satskorrelaten leder läsaren till en viss tolkning av texten, även retrospektivt, samtidigt som den gäckar läsaren till fortsatt läsning och sedan kan nästa satskorrelat slå tolkningen i bitar. Det är genom att överlämna till läsaren att tolka och fylla i luckorna som en historia vinner sin dynamiska kraft, hävdar Iser.   

Målsättningen med analysen är att i största möjliga mån kartlägga tomma platser och intentionala satskorrelat som finns i novellen och hur de påverkat och väglett mig som läsare. Jag har valt att dela upp analysen utifrån fyra delar, mannen, miljöbeskrivningarna, kvinnan och paketet
vilka jag anser vara viktiga för upplevelsen av novellen. Uppdelningen har underlättat för mig genom att jag kunnat fokusera på en del i taget. Jag kommer inte att studera grammatik eller meningsbyggnad.

Kort resumé av novellen

Novellen handlar om en man som spenderat en natt tillsammans med en kvinna han av en slump träffat på en pub. Kvinnan blir gravid och hon berättar för honom att han ska bli pappa vilket han inte vill eller känner sig mogen till och väljer att inte träffa modern eller flickan. Under de år som går skickar modern brev med beskrivningar av flickans utveckling, fotografier, som dessutom är slående lik honom själv samt teckningar som flickan ritat. Mannen har dövat sitt dåliga samvete genom skickat pengar till mamman när han kunnat avvara det och har alltid kommit ihåg flickans födelsedagar och jul.

Flickan har nu blivit sex år och mannen drömmer och fantiserar om sitt barn och bestämmer sig för att för att etablera en fadersrelation med flickan. Han kontaktar modern, köper en present till flickan och reser dit. Han överväger till och med att flytta till stället där barnet bor, allt för att få bli pappa på ”riktigt”.

Men när han kommer hem till flickan finner han inga bevis på att det existerar ett barn. kvinnan berättar för honom att det aldrig funnits ett barn. Hon har ljugit och lurat honom i alla år allt för att straffa honom då hon upplevde att han kommit ”för lätt undan” som hon uttrycker det. De fotografier av flickan och de ritade teckningar som han fått genom åren var av en grannes flicka. I ren frustration söker han runt i lägenheten medan modern sitter passiv i en fåtölj och tittar på TV. Mannen lämnar besviken och uppgiven lägenheten och ser flickan från fotografiet han har i plånboken, leka i lekparken. Han går fram till flickan och ger henne paketet, som han inte längre minns vad det innehåller.

Min analys - novellen som helhet

Allt börjar med en tom rad, ett tomrum: novellen har ingen titel!

Jag som läsare får ingen förförståelse eller någon inre bild av vad jag har att förvänta mig vid läsningen. Det andra som slår mig är den totala avsaknaden av namn på karaktärerna. Genom denna avsaknad får läsaren inte heller reda på personernas ålder, nationalitet, härkomst. Man vet inte ens om de befinner sig i Sverige eller till exempel i England eftersom det inte heller finns några ortnamn.

Trots detta skapar jag mig en bild av en vit man i 30-årsåldern, boende i en av Stockholms förorter medan modern och flickans bostadsort ligger på landet i Uppsalatrakten. Jag bidrar således själv till novellen. De få miljöbeskrivningar som finns anser jag endast är till för att förstärka en sinnesstämning och inte för att visa en faktisk och realistisk omgivning.

Novellen är skriven i det klassiska, tredje personsperspektivet. Berättaren upplevs som en kommentatorsröst vilket förstärker känslan av huvudpersonens sociala och mentala utanförskap. Norin  beskriver i sin bok vad hon kallar den opålitlige berättarrösten. Med detta menar hon att perspektivet genom sin ensidiga beskrivning kan luras, undanhålla och förvanska sanningen för läsaren och att huvudpersonen inte framställer de andra karaktärernas perspektiv.

” … den opålitliga läsaren beskriver sina medvetna val i bästa dager och då finns en outtalad överenskommelse att ställa sig på huvudpersonens sida”. (Norin)
Detta medför att man som läsare avslutar novellen med motstridiga känslor då man inte vet vem man fattat sympatier för, samtidigt som man retrospektivt blir medveten om att ”sanningen” funnits i texten hela tiden. Meningarna är oftast långa med kommatecken istället för punkt och kan bestå av mer än sju rader. Även detta förstärker stämningen av uppgivenhet vilket jag upplever genomsyrar novellen.

Mannen

”När han vaknat satt han först länge på sängkanten och studerade det tummade, redan något gulnade fotot.” (Kandre)
 Så inleds novellen, med ett intentionalt satskorrelat, och flera tomma platser för läsaren att fylla i. Vem är han, ålder, namn, hudfärg, nationalitet? Jobbar han eller är han arbetslös? Om han jobbar vad jobbar han med? Var är han? Sverige, England, i en stad, på landet, i en lägenhet eller i ett hus? Hur ser rummet ut? Kala, skitiga, trasiga och smutsgula väggar i en tvårumslägenhet eller vita väggar i ett rum med högt till tak och dyra oljemålningar på väggen över sängen? Platsens ande  är här inte uttalad med det finns en underton i texten.

Mannen satt ”länge på sängkanten” , antyder ett stillastående, förlamat gränstillstånd, utan driv eller mål med sitt handlande. Här vägleds läsaren till att uppfatta och tolka en kal plats som speglar mannens brist på innehåll i livet. Vad föreställer fotot? Är det en semesterbild, ett porträttfoto eller vad? Läsaren får inga svar. Men jag tolkar in en arbetslös, vit, tanig man i 30-årsåldern, sittande på en enkelsäng med gavel av furu och med mormors handvirkade överkast liggande slarvigt på golvet framför fotändan av sängen. Han är uppgivenheten personifierad. Fotografiet föreställer en flickvän han hade en kort period, men som lämnade honom på grund av hans apati inför livet och för att han ständigt saknar inkomst.  

”Spädbarnsbilderna som låg prydligt samlande i ett brunt kuvert i den nedersta skrivbordslådan i vardagsrummet.” (Kandre)
Fotot föreställer hans barn vilket inte står i texten men som läsare bidrar man ögonblickligen med den tolkningen. Mannen framställs som den längtande och ömma fadern genom bildskapande beskrivningar av hans stora saknad efter sitt barn. Att han aldrig träffat flickan eller ens sett modern gravid får man här i initialskedet inte veta, men som man retrospektivt i slutet av novellen minns och tar under övervägande i sin slutliga bedömning av mannens karaktär. Det avsiktliga objektet i texten är att läsaren ska uppfatta mannen som ett offer för en kall och egoistisk kvinna som inte låter honom träffa sitt barn, vilket man också gör.

Den avgörande komponentdelen i meningen är ordet ”prydligt” som förstärker intrycket av att dessa bilder är av avgörande betydelse för ägaren. Det står ”ett brunt kuvert” och därmed inte uttryckligen att det är ett stort kuvert, men bilden som förverkligas i mitt huvud är trots detta ett ovikt, tummat C4-kuvert, vilket ytterligare förstärker bilden av den försmådda fadern. Kandre planterar dock subtila hintar som man retrospektivt omvärderar.

”… och han bar den numera alltid med sig i plånboken,…” (Kandre)
Vad som här sägs är att mannen alltid bär med sig sin dotter överallt i form av ett högt värderat fotografi. Retrospektivt lägger man märke till ordet ”numera” vilket påpekar att det funnits en tid då han inte burit med sig fotografiet.

”… redan nu var det uppenbart att de, när hon väl vuxit till sig lite skulle komma att likna varann på pricken.” (Kandre)
Bilden föreställer en flicka som är lik sin fader, förverkligandet hos läsaren blir att flickan är lik mannen men att de kommer att ”likna varann på pricken när” hon blivit äldre. Det är inte förrän senare man ser och tolkar in ordet ”när” och förstår att flickan på bilden inte är lik mannen och heller aldrig kommer att bli lik honom.

”… han begrundade det smått hisnade faktum… satt en annan mänska till världen.”  (Kandre)
Ordet ”mänska” ser jag som förringande och därmed läser jag in att han tidigare sett flickan inte som person, inte ens som en människa utan som något lägre stående och här planteras subtilt faktum att mannen inte alltid känt som han gör nu för sitt barn.

”… alltid ändå förbli någons barn – En son.”   (Kandre)
I texten beskrivs ingående hur mannens syn på omgivningen och brottslingar förändrats under de år han varit far.  Här ges en föraning om att mannen inte alltid varit offer utan även har varit gärningsman. Att bli förlåten är lika viktigt för de brottslingar han känner med, som att vara älskad av sina föräldrar. Men kommer frånvarande föräldrar alltid att bli älskade av sina barn?

”En timme senare satt han redan i bilen, på väg norrut, och följde i huvudet den vägbeskrivning hon försett honom med då de tre dagar tidigare talats vid per telefon.” (Kandre)
Driven av sin inre längtan att få träffa sitt barn, har mannen klivit ur sin offerroll och efter tre dagars väntan och fantiserande om den kommande föräldra-barn-relationen, går färden ”norrut”. Väderstrecket förbereder läsaren, i bästa fall, för det kommande mörkret och den djupa sorg som härifrån kommer att prägla novellen, men för mig var det till att börja med bara ett väderstreck.

”…till en början varit lite si och så med den saken, men han hade åtminstone försökt göra rätt för sig. Han hade skickat pengar när han haft något att avvara…” (Kandre)
Här finns ett tydlig framåtpekande, ett intentionalt satskorrelat, som lämnar stort utrymme för läsarens eget förverkligande av texten. Sakta, genom det artistiska underliggande budskapet, börjar bilden av den ensamma, övergivna fadern krackelera för att ersättas av en bild av en vilt festande ung man som inte vill ha barn. En man som inte prioriterat sitt barn men som efter tjat och övertalning lovat att ta sitt ansvar. Ordvalet ”avvara” ger läsaren inget annat val än att ifrågasätta bilden av mannen som inte enbart ett offer utan även en gärningsman, en egoist.

”Givetvis skulle modern opponera sig, börja konstra, lägga hinder i vägen…” (Kandre) 
Som vanligt kastar Kandre läsaren tillbaka på rätt spår, tillbaka till sympatierna för huvudpersonen. Mannen överväger att flytta för att komma nära sitt barn. Inte ska han begära vårdnaden men … och därmed planteras tanken återigen på mannen som ett offer för kvinnans ovilja till en god relation mellan far och dotter. Det är ju modern som varit den som tvingat mannen till hans ofrivilliga faderskap. Hon är ju den som ”konstrat”, inte han, precis som hon gjorde från början, han ville ju inte ha barnet och visst har han gjort så gott han kunnat.

Miljöbeskrivningarna

”… medan han passerade väldiga, öde industritomter, stora blåsiga sträckor betonginkapslade ickelanskap, nerlagda fabriker, platser omgärdade av höga konstiga, igenbommade, öde byggnader, tänkte han tillbaka på hur hon låtit.” (Kandre)   
Kandre fortsätter att förstärka intrigen genom att manipulera läsaren med sitt artistiska grepp. De miljöbeskrivningar som förekommer är viktiga för novellens karaktär och tydliggör för läsaren en karaktärs personlighet eller sinnesstämning vid en specifik tidpunkt i novellen.

Norin menar att man genom ”collage av små detaljer … förstärker en upplevelse … också existensen för de karaktärer som lever där, under de villkor som bjuds.” (Kandre) 
Det faktum att flickan och modern bor på en avsides belägen plats, norrut, förstärker deras otillgänglighet och illusionen om ett liv med bristande innehåll. Hade kvinnan istället levt i en pulserande storstad hade man upplevt henne helt annorlunda.  

”Hallen föreföll honom kuriöst tom. Och var var flickans ytterkläder?” (Kandre)  
Även det faktum att det inte finns något barn och aldrig funnit något, beskrivs genom en miljöbeskrivning. Mannen letar igenom hela lägenheten, öppnar dörrar, tittar under sängen, river i badrumsskåp och köksskåp men utan att finna spår av ett barn.

”… i hopp om att han trots allt skulle finna något slags spår efter flickan, men, nej: kvinnokläder, kvinnoskor, pumps, sandaletter i långa banor, ett par skevt nernötta läderstövlar, vinterkappor, klänningar i plastöverdrag, var allt han såg.” (Kandre) 
Den detaljerade beskrivningen av lägenhetens inre, med stängda dörrar, skitiga fönster och tomkartonger och ”all möjlig osorterad bråte”,  speglar inte bara kvinnans personliga tragedi och sociala misär utan är en även träffsäker beskrivning av mannens desperata sökande efter ett liv med mening.

Mannens många one-night stands, och innehållslösa relationer med det motsatta könet symboliseras av mängden kvinnokläder i garderoben. Avsaknaden av babykläder är en påminnelse om att till och med flickan var en produkt av en tillfällig bekantskap.

Kvinnan

”… ett vardagsrum, rymligt men mycket torftigt möblerat, med kala, nakna smutsgula väggar, stora fönster som vätte mot trädgårdens framsida, ljusblå nylongardiner som dragits för,…” (Kandre) 
Modern framställs som en svår och inbunden person och det är uteslutande hon som är skyldig till att mannen inte har en god relation med sin dotter. Intrycket av en misslyckad kvinna förstärks genom skildringen av beskrivningen av huset, och där husets yttre beskrivs som ”anonymt, rätt deprimerande”   och husets/lägenhetens inre andas misär och uppgivenhet.

”… utan att slita blicken från rutan där nu en kvinna stod upp och upprört hötte med näven mot en annan mindre kvinna som flinande blickade ut över det jublande publik-havet …” (Kandre)
Kandre tvingar läsaren, genom den artistiska berättartekniken, att se kvinnan som en misslyckad, uppgiven, socialbidragstagare som spenderar sin tid framför amerikanska TV-program i vilka deltagarna är lika misslyckade som hon själv. Det konstanta, men loja, TV-tittandet understryker kvinnan som världsfrånvänd. Även kvinnans nedsuttna soffa, ”den inrökta atmosfären”  och hennes ”urtvättade grå träningsoverall,”  förstärker intrycket av ett förspillt liv.

Genom att framställa kvinnan som en misslyckad karaktär, förstärks skillnaden mellan mannen och kvinnan vilket leder till en ökad förståelse för mannens oförmåga att etablera en bra och funktionerande relation med flickans moder.

”… - och hennes tydlighet tycktes öka i takt med att hans egen inre oskärpa, det dunkel han själv slungades in i, fasan, osäkerheten, tilltog.” (Kandre) 
Kvinnan beskrivs till att börja med som ”vålnadslik och hitintills ogripbar”   vilket ger mig en känsla av att man inte kan lita på kvinnan, att hon oavbrutet ljuger. Kvinnans suddighet tolkade jag att hennes agenda från början var ofokuserad. Det faktum att röken skingrades när hon berättade att fotografierna var på en grannes dotter, och därmed vred om kniven i bröstet på mannen, tyder på att kvinnans målmedvetenhet och fokus på hämnd klarnade. Kvinnans beslutsamhet att inte dela med sig av dottern har nu blivit glasklar, hon skulle aldrig delat sin dotter med en man som övergivit henne och dottern. Inte ska mannen komma här och tro att han bara kunde bygga en relation med ”hennes” dotter.

Mannens osäkerhet kring dotterns existens stärkte kvinnans beslutsamhet att dölja henne. Hans fasa närde kvinnans beslutsamhet till hämnd, hon blev tydlig, utan suddighet. Det förtvivlade letandet efter dottern är för mig en logisk handling och hoppet om att han skulle finna henne överger mig inte i läsningen.

”Blicken försvann, suddades ut, släcktes. Hon vände sig mot teven och var därmed liksom borta för honom igen, onåbar”. (Kandre)
När kvinnan ställt mannen mot väggen och frågat honom om han trodde att han ”skulle komma undan”   och mannen förstått att det inte finns och aldrig funnits något barn, glider kvinnan tillbaka in i sitt tidigare tillstånd och blir åter suddig och världsfrånvänd. Hon blir åter en illusion av det liv som han trodde att han skulle få.

Paketet

”Han hade köpt flickan en present, naturligtvis, och denna vilade nu, inslagen i rött guldstjärneprytt omslagspapper, på sätet intill honom.” (Kandre) 
Paketet finns med som en symbol genom hela novellen. Det spelar en avgörande roll för att förstärka och belysa relationen mellan far och dotter samt de sinnesstämningar och inre känslor som mannen genomgår. Paketet är barnet, en metafor för mannens fantasibild, hans dröm om framtiden tillsammans med barnet, denna rödskimrande underbara idylliska tillvaro som far, samtidigt fyllt med skam och skuldkänslor.

”Han satt så ett bra tag helt tyst, uppsträckt, med paketet i knät, och såg sig omkring, balanserande paketet längst ut på knäskålarna, …” (Kandre)
När mannen kommer in i lägenheten, uppfattar han hallen som ”kuriöst tom” , han ställer ner paketet på golvet, tar av sig skorna och tar upp det från ”den nergrusade hallmattan”  . Denna korta beskrivning av mannens relation med paketet/barnet visar på hans djupa önskan om ett nytt liv. Gång på gång beskrivs det hur mannen sitter med paketet och enligt mig, en beskrivning av ett barn sittande i sin pappas knä. Mitt förverkligande av detta är att jag ser lika mycket ett rött paket liggande i mannens knä som ett barn sittande i pappas knä.

”Han höll i det, hörde och kände att det skramlade till i det, men kunde fortfarande inte minnas vad det innehåll, vad var det som kunde väga så egendomligt lite, och ändå vara så dyrt. ” (Kandre)
När han får veta att barnet inte finns och aldrig funnit, minns han inte längre vad det innehåller, han är ”helt tom inuti”  Men i slutet av novellen ser jag hoppet, mannen hör och känner paketet, han kan bygga en framtid, inte här, men med en annan kvinna, få ett barn tillsammans med henne och få den framtid han så hett önskar.

”… med paketet i händerna, paketet vars innehåll han plötsligt såg som en sprött klirrande virvel av mörker, i vilken allt han ditintills trott sig vara obönhörligen sugits bort och ner.” (Kandre)
I den sista meningen tar Kandre tillbaka mannens ljusa framtid genom att beskriva innehållet som en virvel ner till avgrunden och mannens hopp om en lycklig framtid slås i bitar. Han kommer aldrig mer att lita på en kvinna, inte heller kommer framtiden att innehålla annat än en arbetslös, vit, tanig man i 30-års-åldern, sittande på en enkelsäng med gavel av furu och med mormors handvirkade överkast liggande slarvigt på golvet framför fotändan av sängen, uppgivenheten personifierad.

Till sist några reflektioner

Att tolka och analysera Mare Kandres tredje novell i samlingen Hetta och Vitt utifrån den fenomenologiska konstteorin (Iser) och med tyngdpunkten på läsar-responsmetoden (Wolf) har varit en utmaning. Det svåraste har varit att välja, novellen innehåller så många lager, en oändlighet med tomma platser och luckor som kräver att läsaren fyller dem. Min beundran för det komplexa hantverk som litterärt skrivande är, i allmänhet och Kandres i synnerhet, har ökat under den tid jag arbetat med texten. Det var fascinerande att upptäcka att redan på sidan två av novellen fanns hela sanningen, men att jag som läsare inte upptäckte det förrän vid omläsning.

”Snarare rädd, nästan uppgiven, och spänd förstås, som om hon trots allt hela tiden anat att detta till slut måste ske och nu motvilligt förlikat sig med tanken” (Kandre)
De många intentionala satskorrelaten i texten, som kastar läsaren mellan lögn och sanning, hopp och förtvivlan, passivitet och handlingskraft, hämndlystnad och djup kärlek, gör att slutprodukten beror på läsaren. En vän till mig placerade handlingen till England och inte till Sverige, och visst spelar det roll, mannens bostad, eventuella yrke, kan en kvinna leva på socialbidrag i England?

Nu när jag läst den ett antal gånger vet jag fortfarande inte vem som är offret och vem som är gärningsmannen. Visst har mannen varit en gris, en egoist men samtidig har han tagit tag i sitt liv och bestämt sig för att ta kontakt med sin dotter. Å andra sidan har väl kvinnan, utnyttjad och slängd på sophögen, lite rätt till hämnd? Utnyttjats av en man som inte ens hört av sig, inte delaktig i graviditeten eller i flickans uppväxt, så visst känner jag med henne också.

Greppet med den opålitlige berättarrösten ledde verkligen till att jag inte vet vem jag har störst sympatier för och kanske är det därför jag inte kan lämna novellen bakom mig.

Ulrika Rosén

Referenslista

Iser, Wolfgang. ”Läsprocessen – en fenomenologisk betraktelse”. I Modern litteraturteori. Från rysk formalism till dekonstruktion Del 1, Entzenberg, Claes & Hansson Cecilia (red), 319-341.  Lund: Studentlitteratur, 1992
Kandre, Mare. Hetta och Vitt. Kista: Hansson bok, 2001
Lindqvist, Anders och Lindqvist, Karl. Unga röster: antologi om vår samtida svenska litteratur. Lund: Studentlitteratur, 2004
Norin, Elisabet. Tre enkla regler finns inte: En romanskola. Hestra: Isaberg förlag, 2011
Wolf, Lars. Läsaren som textskapare. Lund: Studentlitteratur, 2002. E-bok.

 



En webbplats uppehålls i Mare Kandres namn. Där tillkännages t ex programpunkter om hennes författarskap.
Du  kan också läsa om henne på Bonniers hemsida.
Kandres goda vän Mattias Fyhr har skrivit en monografi, Skitigt vackert mörker. Läs recension i DN här.
Mare Kandre-priset delas ut varje år i samband med Stockholms Internationella Poesifestival. Läs mer här.  

 

Kandres hela utgivning:
I ett annat land (1984), prosastycken
Bebådelsen (1986), prosadikter
Bübins unge (1987), roman
Det brinnande trädet (1988), roman
Aliide, Aliide (1991), roman
Deliria (1992), roman
Djävulen och Gud (1993), roman
Quinnan och Dr Dreuf (1994), roman
Bestiarium (1999), roman
Hetta och vitt (2001), berättelser
Xavier (2002), roman

 

 

Kommentarer
Lägg tillSökRSS
Bara registrerade användare kan skriva kommentarer!

Copyright (C) 2007 Alain Georgette / Copyright (C) 2006 Frantisek Hliva. All rights reserved.

 
< Föregående   Nästa >

Nyhetsbrev






Min varukorg

Varukorgen är tom