Skip to content
Du är här: Hem
Om kultursnobbar, kultursidor och recensioner - forts Utskrift E-post
2012-10-31

Jag ville faktiskt tala allvar om det jag ser hända just nu. Därför skrev jag denna text för Kristianstadsbladet - du hittar den även på tidningens webbplats.

Vad tjänar tidningarnas kultursidor till?

Under de trettio år jag arbetat med skrivande och litteratur i olika roller har jag haft många anledningar att fundera över frågan. Även om jag själv är en vanlig läsare/konsument är det utifrån mitt eget hörn av verkligheten jag reflekterar när jag skriver.

Jag noterar att det är mycket grums som rörs upp i debatten. Oklarheter, otydligheter. Syfte och mening, pantofflor och pantoffelsättning. Är det någon skillnad? Kanske är det inte alls underligt att en diskussion om språket strax mynnar ut i en fråga om hur, för vem och varför det fortfarande finns kultursidestexter och -skribenter och varför vi skriver.

Jag menar att skribenten behöver ha en ödmjuk tro på att en litterär analys, en noggrann läsning, en tids begrundande och kanske läsning av referenslitteratur kan ge en fördjupad förståelse av boken som ska recenseras. Kanske är det också så att en del böcker inte bara tål en uppmärksam läsning och omläsning, utan till och med behöver det?

Som kulturskribent lever jag delvis under samma villkor som författaren. Jag skriver min text, lämnar ifrån mig den och hoppas på läsare. Därmed har jag inte längre någon kontroll över den. Inte heller över vilka inre samtal den väcker hos läsaren. Eller för all del, vilka öppna samtal den orsakar mellan läsaren och andra.

Men det handlar definitivt inte bara om att recensera boken för dagen. Skribentens arbete inbegriper också en förståelse av att bok och författarskap existerar i ett större sammanhang. Allt hänger ihop. Inget skrivs eller läses i ett tomrum. Vi lever, skriver och läser i en tradition, i en kanon, även om inte alla är medvetna om det. Vi lever även i ett nu, där aktörer under senare år allt hungrigare hårdbevakar sitt utrymme på marknaden. Se bara på den snart aktuella bokmässan! Det innebär också att jag behöver förstå och förmedla att varje bok är en del av ett större sammanhang i samtiden.

Och då är vi tillbaka vid frågan om den fria och oantastliga skribent som kan sitt fält, behärskar sitt språk och har möjlighet att visa på andra perspektiv än kommersens. Så här ser villkoren ut:

Som kulturskribent i en etablerad tidning erhåller jag ett arvode från tidningen. Det är inga feta pengar, varken med tanke på timmarna som läggs ned eller den litterära bakgrund och erfarenhet jag har och de flesta med mig. Men för den som efterlyser en kulturbevakning som står fri gentemot marknadskrafterna som med dreglande käftar vill ha mer och mer, är detta en springande punkt.

Ty bloggvärlden är fylld av bloggare som utgör delar av ett större och förlängt marknadsföringsmaskineri, tacksamma mottagare av gratisböcker från förlagen. ”Glada för förtroendet” skriver de snällt och lite banalt om varje bok och länkar vidare till facebook. Omedvetna om spelet de ingår i. Image

På sikt är det en katastrof. Vi behöver bli medvetna om vad vi har för oss, varför vi gör det och hur. Det är att ge förutsättningar för konstarterna att få finnas och utvecklas, för författare och andra att överleva. Men det är också att värna om tidningarna som demokratins yttersta arenor. Ty med kunnig analys och kritiskt tänkande och värderande på fria kultursidor blir vi inte utlämnade åt en högröstad och kommersialiserad reklam.

 

 

 

 

En seriös kultursnobb?

 Direktlänk till föregående inlägg i denna lilla serie.

 

 

 

Kommentarer
Lägg tillSökRSS
Bara registrerade användare kan skriva kommentarer!

Copyright (C) 2007 Alain Georgette / Copyright (C) 2006 Frantisek Hliva. All rights reserved.

 
< Föregående   Nästa >

Nyhetsbrev






Min varukorg

Varukorgen är tom