Skip to content
Du är här: Hem
Helioskatastrofen av Linda Boström Knausgård Utskrift E-post
2013-08-19

Image
Det är möjligt att LInda Boström Knausgård aldrig kommer att komma förbi det faktum att hennes man blivit en författarstjärna och att hennes verk - totalt orättvist - kommer att jämföras med de flödiga texterna i makens stora prosaprojekt. För om litterär gestaltning skulle ha formen av ett snöre skulle Linda Boström Knausgård befinna sig i motsatta änden än maken. För hennes text - i en roman som nya Helioskatastrofen - är tät som poesi, densitet som i ett stycke järn, med meningar som skjuter in i varandra. Betydelsen komprimeras. Skulle någon försöka plocka bort en enda mening hotar hela bygget att rasa.

Grunden för berättelsen om flickan som kommer att kallas Anna, är den grekiska myten om Athena. Hon föds fullvuxen och iförd rustning ur huvudet på sin far, Zeus. Athena var vishetens och krigets gudinna - i Linda Boströms gestaltning av födelsestunden upprepas Zeus skrik, ett skrik som blir en symbol för en katastrof. 

Anna förlorar sin far i den där skrikets födelsestund. Hennes historia kommer att handla om att förlusten av honom till hans sjukdom, schizofreni. Men också om hennes avstängning, dissociation, där hennes upplevelser inte erkänns. I det tysta kommer hon att söka efter den person han är, på sjukhuset, där han finns, men också efter den som han varit ämnad att bli. 

Känslan av glapp, av förlust, är stark, saknaden i det närmaste övermäktig. Men minnesbilden vårdas i hemlighet.
"Vem är du?" frågar grannfrun Greta flickan som lämnats kvar efter att pappan förts till sjukhuset. Det är psykologins nyckelfråga: hur ska jag kunna veta vem jag är utan den som kan definiera mig? Anna förnekas, blir inte igenkänd: "Conrad hade inga barn", fortsätter kvinnan. I samma ögonblick rister tillvaron, barnet lämnas osett, förnekat.

Anna möter en påtaglig värld där andra skriver reglerna och bestämmer vem hon är: pingstkyrkans riter och traditioner och behov av att använda henne för sina egna syften, liksom familjen hon bor i, en familj med längtan och olika önskningar. Glappet mellan den värld Anna kommer ur och den hon placerats i tycks utan broar. Tills hon en dag får en idé, en idé som leder vidare: framåt och bakåt.

Läsningen av Linda Boström Knausgårds katastrofskildring — av sorg, längtan och sökande efter ett jag — biter sig kvar. När den är slut vill läsaren protestera. Det är inte ofta dessa teman gestaltas så kantigt och ensamt, det är som om orden hämtats nära den plats i människan där ursprungskänslan finns. Det är sällsynt: det betecknade tycks sammanfalla med det betecknande. Utan att störta ned i elände, utan kletig sentimentalitet, utan frånstötande hurtfriskhet. Detta är en av de starkaste och mest originella skildringarna på länge.

Publicerad i Kristianstadbladet och Ystad Allehanda 19 augusti 2013.

Kommentarer
Lägg tillSökRSS
Bara registrerade användare kan skriva kommentarer!

Copyright (C) 2007 Alain Georgette / Copyright (C) 2006 Frantisek Hliva. All rights reserved.

 
< Föregående   Nästa >

Nyhetsbrev






Min varukorg

Varukorgen är tom