Skip to content
Du är här: Hem
Recension av Marie Lundquists Så länge jag kan minnas har jag varit ensam Utskrift E-post
2013-09-08
Det är en konstaterande titel till Marie Lundquists nya bok.  Med tillägget "Roman" blir det ett sätt att peka ut en riktning för läsarens tolkning. Roman, visst. Men ändå inte. Det här är på flera sätt ett experiment runt vad en roman - eller fiktion överhuvudtaget - kan vara. Genom boken löper som en tråd den mystiska gestalten av en ung kvinna i en kappa med någon sorts syntetkrage. Vem är hon?

Bokens tre delar tycks till en början konventionella: PROLOG är den första, ett jag - en kvinna - registrerar sin omgivning, sin bostad. Efter ett tag börjar bilden skeva. Det här är ingen vanlig lägenhet. Jagets uppfattning om värld och vardag är givetvis starkt präglat av henne själv. Så vem är hon?

Den andra delen tar steget fullt ut mot klassisk fiktion, det vi lärt oss är "roman", en berättelse. Läsaren stannar upp inför titeln: ETT LITET KLOTTER PÅ BERÄTTELSENS BORD. "berättelsens bord"? Inte författarens? Ett avsteg ur en konvention.

Detta är bokens längsta del. Huvudpersonen är en ung kvinna, i tredje person denna gång. Hon lever ett liv i en sorts avklippt ensamhet. Hon ser hur andra gör, men förstår inte hur det går till. Registrerar men kan i sin ensamhet inte bemöta. Det vore för enkelt att tolka det som egoism. Kanske vågar man tala om henne som solipsist? Eller är hon emotionellt skadad i barndomen: den frånvarande modern, mammaordet som då och då slår till, pappan med sin skepsis. Det förflutna ger även genklang i kvinnans relation till män: hon väljer bort den ofarlige, lockar fram vargarna och utplånar sig själv för att vara till lags. Bokens titel återkommer som en nyckel, ett konstaterande.

Så är det den tredje delen, EPILOG, som är en metatext över litterär gestaltning, en författarens egen poetik: den diskuterar var berättelserna börjar och slutar, var de övergår från det individuella till själva urberättelsen, den som vi alla är en del av och vem som i någon mån äger alltsammans. Har vi flera liv, frågar texten, eller bara ett enda som "går runt och lägger sig mellan olika pärmar"? Kanske är det bara tonarten, versionerna som skiljer sig åt? Kvinnan med syntetkragen kan lika gärna vara en version av dig, mig eller författaren - det är ointressant. Det intressanta är vem hon är i historien.

Epilogen med sitt originella bildspråk kommer att bli en klassiker bland alla som skriver konstnärligt litterärt.

Andra texter ligger tätt under textytan: Nordiskt familjelexikon, Majakovskij, en broschyr från Anticimex. Ett arbetssätt och en fruktbar kompost som genererat ny växtlighet.


Om författaren

Marie Lundquist, född 1950,  gjorde 1992 en uppmärksammad debut med diktsamlingen Jag går runt och samlar in min trädgård för natten. Därefter har hon publicerat bland annat Astrakanerna (1995), I stället för minne (1997) och En enkel berättelse (2002). Hon är bosatt i Stockholm och är även verksam som översättare.
Kommentarer
Lägg tillSökRSS
Bara registrerade användare kan skriva kommentarer!

Copyright (C) 2007 Alain Georgette / Copyright (C) 2006 Frantisek Hliva. All rights reserved.

 
< Föregående   Nästa >

Nyhetsbrev






Min varukorg

Varukorgen är tom