Skip to content
Du är här: Hem
Recension av Per Odenstens Andningskonstnären Utskrift E-post
2013-10-15

Så länge vi andas


"Jag har ingen aning om hur man bär sig åt med den här sortens berättelser." - det är första fullständiga meningen i Per Odenstens nya roman "Andningskonstnären". Första raden i första skrivhäftet av huvudpersonen Max - fin namnsymbolik - som också är berättare. Då och då glider Max över från ett "jag", till att berätta sin historia i tredje person, han, ett vågat grepp som jag aldrig sett tidigare.

Max sitter uppkrupen på översta raden i den teater där det gamla stadsakvariet finns och skriver. Han betraktar den stora karpen i sin cistern och de små människoliknande salamandrarna, axolotlarna. Han vilar efter att ha druckit sitt medhavda te och skriver sedan vidare, blickar inåt och bakåt i tid och liv. I regel är han den ende besökaren om dagarna. Han nickar till vaktmästaren vid stängningsdags, återvänder nästa dag.

I skrivhäftena betraktar han sitt liv och noterar: vägen till att bli andningskonstnär börjar redan i småbarnsåldern, noshörningsleken som betvingade oron, övningar i att hålla andan. Så småningom blir denna förmåga att göra paus några minuter, att glida på gränsen mellan liv och död, en konst som Max behärskar till det yttersta. I en föreställning full av äkthet som skapar illusioner, originellt nog, fängslar han publiken med vad de uppfattar som magi. Han håller andan på botten av en glascistern, mycket längre än vad människor brukar kunna. Hans hemliga drivkraft är längtan efter de döda: mamman, den försvunne brodern, och Åse, den stora kärleken. För några minuter kommer han så nära dem som det bara är möjligt, han kan styra en sin förflyttning på gränsen till död.

Under läsningen kommer jag då och då på mig med att hålla andan: när Max sänks ned i vattnet, i leken med brodern, i upplevelsen av de hemliga mötena med Åse, i saknaden. Återberättandet i skrivhäftena, där Max vet vad som kommer att ske, är skildrat på ett sätt som gör att läsaren inte kan gissa utvecklingen. Men i det vackra och uttrycksfulla språket anas ändå Max sorg; hans berättarsituation och berättarton är starkt präglad av det som ligger mellan händelserna då och fram till händelsernas nu och som sakta vecklas ut framför läsarens ögon.

Per Odenstens romaner bär ett släktskap med annan litteratur i en djupare mening. Skildringen bärs av en orädd originalitet som pekar mot ett existentiellt släktskap med författare av samma stoff, de som är universella, mer än nationella, författare som inte känner gränser, utan skriver om det som rör det mänskliga i alla tider: Hermann Hesse, Franz Kafka, Mare Kandre.

Av en händelse läser jag Shakespeares sonett nummer 18 parallellt och häpnar över att känslan i diktens slutord är densamma som hos Odensten. Här finns ett förhållningssätt - så länge vi andas kan vi berätta om de som levat och på så sätt hålla livet kvar:

Nor shall Death brag thou wander'st in his shade,
When in eternal lines to time thou growest:
So long as men can breathe or eyes can see,
So long lives this and this gives life to thee.
***

och dödens skryt kan aldrig träffa dig
när evigt rader i min dikt du är.
     Så länge män kan andas, ögon se
     ska detta leva kvar och liv dig ge.

Eva Ströms tolkning, 2010

Per Odensten - Utgivning
* Gheel 1981
* Václav Havel och tystnaden 1983
* En lampa som gör mörker 1999
* Vänterskans flykt 2004
* Horntrollet 2007
* Nio sätt att beskriva regnet 2011

Priser
* Tidningen VI:s litteraturpris 1981
* Svenska Dagbladets litteraturpris 1999
* Östrabopriset 2000
* Doblougska priset 2000

Även publicerad i Kristianstadsbladet den 14 oktober 2013.

 

Kommentarer
Lägg tillSökRSS
Bara registrerade användare kan skriva kommentarer!

Copyright (C) 2007 Alain Georgette / Copyright (C) 2006 Frantisek Hliva. All rights reserved.

 
< Föregående   Nästa >

Nyhetsbrev






Min varukorg

Varukorgen är tom