Vårt andra författarbesök under den inspirerande starthelgen - kick off som man säger på vissa håll - var med Christine Falkenland.
Hon drog in som ett yrväder över Sörängen, med en väska böcker i släptåg, och berättade om hur det hela började: hur hon som barn drömde om att bli författare, präst eller trollkarl. Hon visade oss också det lilla häfte som hennes mormor hade hjälpt henne att göra. Mormor skrev ut Christines dikter på maskin. Vi skrattar gott när Christine berättar att hon satt på hustaket och skrev.

Varje seriöst författarskap bygger på intuition - skrivande är en intuitiv verksamhet.

Signering på Sörängen.

Det är uppstart för Skrivarlinjen på distans på Sörängens folkhögskola. Ett nytt fantastiskt år med skrivande ligger framför oss. Vad kan väl vara bättre än att träffa författare för goda tips och råd? Dagens gästförfattare är Hedvig Andersson, som debuterade förra året med Bortom världen utanför, romanen om flickan Sara som hålls undangömd i en jordkällare.

Det blir försommar, högsommar och sensommar och jag går ofta genom det gamla hospitalsområdet i Jönköping. Här finns stadens äldsta stenhus, byggt på 1770-talet. Sedan början av 1960-talet finns i det vackra gamla huset Viktor Rydbergsmuseet i åminnelse av stadens store författare. Här visas två utställningar, en om Jönköpings historia under den tid författaren bodde här, den andra om författaren själv och hans verk.

Flera gånger under sommaren går jag uppför den spruckna och med ogräs bevuxna stentrappan och känner på dörren till museet – det är alltid stängt. En blekt skylt förkunnar att museet är stängt helgdagar och helgdagsaftnar, men där finns inga tider för öppethållande angivna. När jag undervisade i litteratur på Rosenlunds folkhögskola (nu Jönköpings folkhögskola) gjorde vi alltid studiebesök här. Utställningarna är inte bara är informativa, de är också eleganta – särskilt med tanke på att de skapades för snart trettio år sedan.

Det finns fortfarande några platser kvar inför läsåret på Konsthantverk och Design, på Grafikskolan och på Grafisk design på Hellidens folkhögskola, Tidaholm.

Helliden är en bra skola för vuxna, dit är alla lika välkomna och lika viktiga, oavsett bakgrund. Här finns bra, intresserade och kvalificerade lärare, inom konst och designområdet är man ofta yrkesverksam själv utanför skolan.

... och att göra det på en vacker plats, Hellidens slott i Tidaholm: ja, det finns en lycka i det.

Margaretas och min sommarkurs blev riktigt bra, vi kände själva att vårt koncept fungerade och fick fin feedback som bekräftade den upplevelsen, av de sexton deltagarna.

I egenskap av pedagog som använder IT och sociala medier är jag förstås intresserad av den pågående debatten om hur Internet eventuellt strukturerar om vårt tänkande.

I Svenska Dagbladet hittade jag den här artikeln. Läs och fundera.

Jag kan själv känna hur jag vant mig vid att snabbt söka på nätet när det är något jag vill få verifierat. Det är verkligen positivt och ingenting i världen kan få mig att tro att det var bättre att först promenera till biblioteket, sedan beställa hem en bok, gå hem igen och vänta i 14 dagar och sedan promenera ner och hämta boken. Bara för att upptäcka att det inte var helt rätt källa. Och så göra om alltsammans igen ... 

Antingen du gillar William Faulkner eller inte:

nu har man digitaliserat hans föreläsningar på Virginia University under 50- & 60-talen.

Helt fantastiskt: bara att ladda ned från den här sajten och lyssna direkt i datorn!

Catharina Bergsten har skrivandet som sin profession som informatör och journalist. I våras utökade hon sina domäner med en skönlitterär debut: kortromanen Besinningens sår på Scriptum (finlandssvenskt förlag).

Jag får romanen Fortfarande Alice av en vän, som känner till min och familjens historia med Alzheimer och romanen jag skrev, Mamma minns du mig.

Och visst är jag nyfiken. Författaren, Lisa Genova, är amerikansk neuropsykolog och är engagerad i Alzheimerfrågor. Jag har förväntningar på hennes dubbla blick på demenssjukdomen, både hur den yttrar sig och på hennes kunskaper om hjärnan. Vi som inte är drabbade själva behöver hjälp att förstå hur en Alzheimerdrabbad person uppfattar sig själv och omvärlden för att rätt kunna möta vars och ens behov.

Lisa Genova anlägger ett modigt perspektiv: det är huvudpersonen själv, Alice, som är sjuk. Berättelsen förs i tredje person. Läsaren följer Alice in i sjukdomen. Att veta hur en sjuk människa subjektivt uppfattar världen och sig själv i sitt eget inre är nära nog omöjligt. Bortfallen av funktioner, det som kan observeras, är lättare att notera.