Skip to content
Du är här: Hem
Sååå 2007 ...? Skrivarlinje på distans
Blogg - Pedagogik
2013-10-19

Året var 2007. Jag var fortfarande efter två och ett halvt år, en rätt så optimistisk skrivarkursledare i det som först självklart hette distansutbildning, därefter fick heta flexibelt lärande men som ännu inte satt sig riktigt som begrepp. För vad var det vi gjorde? Vad är det vi gör i skrivarkursen på folkhögskolan? 

Läs gärna min artikel från den tiden här. Under tiden snickrar jag på en ny artikel utifrån dagsläget. Återkommer därför i frågan.

 

 

 
Recension av Per Odenstens Andningskonstnären
Blogg - Litteraturen
2013-10-15

Så länge vi andas


"Jag har ingen aning om hur man bär sig åt med den här sortens berättelser." - det är första fullständiga meningen i Per Odenstens nya roman "Andningskonstnären". Första raden i första skrivhäftet av huvudpersonen Max - fin namnsymbolik - som också är berättare. Då och då glider Max över från ett "jag", till att berätta sin historia i tredje person, han, ett vågat grepp som jag aldrig sett tidigare.

Max sitter uppkrupen på översta raden i den teater där det gamla stadsakvariet finns och skriver. Han betraktar den stora karpen i sin cistern och de små människoliknande salamandrarna, axolotlarna. Han vilar efter att ha druckit sitt medhavda te och skriver sedan vidare, blickar inåt och bakåt i tid och liv. I regel är han den ende besökaren om dagarna. Han nickar till vaktmästaren vid stängningsdags, återvänder nästa dag.

I skrivhäftena betraktar han sitt liv och noterar: vägen till att bli andningskonstnär börjar redan i småbarnsåldern, noshörningsleken som betvingade oron, övningar i att hålla andan. Så småningom blir denna förmåga att göra paus några minuter, att glida på gränsen mellan liv och död, en konst som Max behärskar till det yttersta. I en föreställning full av äkthet som skapar illusioner, originellt nog, fängslar han publiken med vad de uppfattar som magi. Han håller andan på botten av en glascistern, mycket längre än vad människor brukar kunna. Hans hemliga drivkraft är längtan efter de döda: mamman, den försvunne brodern, och Åse, den stora kärleken. För några minuter kommer han så nära dem som det bara är möjligt, han kan styra en sin förflyttning på gränsen till död.

Under läsningen kommer jag då och då på mig med att hålla andan: när Max sänks ned i vattnet, i leken med brodern, i upplevelsen av de hemliga mötena med Åse, i saknaden. Återberättandet i skrivhäftena, där Max vet vad som kommer att ske, är skildrat på ett sätt som gör att läsaren inte kan gissa utvecklingen. Men i det vackra och uttrycksfulla språket anas ändå Max sorg; hans berättarsituation och berättarton är starkt präglad av det som ligger mellan händelserna då och fram till händelsernas nu och som sakta vecklas ut framför läsarens ögon.

Per Odenstens romaner bär ett släktskap med annan litteratur i en djupare mening. Skildringen bärs av en orädd originalitet som pekar mot ett existentiellt släktskap med författare av samma stoff, de som är universella, mer än nationella, författare som inte känner gränser, utan skriver om det som rör det mänskliga i alla tider: Hermann Hesse, Franz Kafka, Mare Kandre.

Av en händelse läser jag Shakespeares sonett nummer 18 parallellt och häpnar över att känslan i diktens slutord är densamma som hos Odensten. Här finns ett förhållningssätt - så länge vi andas kan vi berätta om de som levat och på så sätt hålla livet kvar:

Nor shall Death brag thou wander'st in his shade,
When in eternal lines to time thou growest:
So long as men can breathe or eyes can see,
So long lives this and this gives life to thee.
***

och dödens skryt kan aldrig träffa dig
när evigt rader i min dikt du är.
     Så länge män kan andas, ögon se
     ska detta leva kvar och liv dig ge.

Eva Ströms tolkning, 2010

Per Odensten - Utgivning
* Gheel 1981
* Václav Havel och tystnaden 1983
* En lampa som gör mörker 1999
* Vänterskans flykt 2004
* Horntrollet 2007
* Nio sätt att beskriva regnet 2011

Priser
* Tidningen VI:s litteraturpris 1981
* Svenska Dagbladets litteraturpris 1999
* Östrabopriset 2000
* Doblougska priset 2000

Även publicerad i Kristianstadsbladet den 14 oktober 2013.

 

 
Shakespeare i Shöbo
Blogg - Teater
2013-10-10

Vilken god känsla att få prata om Shakespeare, teatern och tiden i Flora teaterbiograf ikväll! My favourite topic!

Runt 20 personer, från tonåren (del av en klass med lärare!) till en bit längre upp i åldrar kom för att höra om den här fantastiske mannen, om pjäserna, livet i London på 1500-talet och om det fantastiska språket.

Kul att se er! Tack för att ni kom, hoppas ni fick glädje av det hela och får en än coolare upplevelse nästa gång ni ser en pjäs! Och tack Ylva Wallström, kultursekreterare, som ordnade. 

På lördag får vi återvända till Flora och se Trettondagsafton från The Globe (boka biljetter här) - jag ska hänga i scenkanten som en groundling ... 

Tekniken fungerade tyvärr inte riktigt, här är hursomhelst länk direkt till min presentation för alla intresserade.

Länk till The Globe i London, lätt att boka biljetter, lika lätt som till Flora. ;-)

I Storbritannien är man alltid bra på att tänka kreativt för 'education' dessutom, här finns massor för den som är nyfiken och som vill veta mer.

Här är några frågor som jag tror inte blev besvarade: 

Bara män och pojkar kunde bli skådespelare. Ha det i åminnelse när du ser Trettondagsafton på lördag. (Viola, utklädd till pojke, blir förälskad i Orsino, som är förälskad i Olivia, som blir förälskad i Viola när hon är utklädd till pojke ...). 

Shakespeare fick sina idéer från andra pjäser och från böcker. Han snodde helt enkelt det bästa och gjorde något eget av det. Så har vår tids konstnärer gjort med hans material - tänk på West Side Story, eller varför inte Resan till Melonia ... 

 Image

 

 

 

 

 
Recension av Jonas Jonassons roman Analfabeten som kunde räkna
Blogg - Litteraturen
2013-09-25
En författare som begriper att underhållning är seriösa grejor är Jonas Jonasson. Med debuten ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann” (2009) klev han själv in i våra medvetanden och fick oss att frusta glatt över en lika driven som oförutsägbar historia. Boken blev en storsäljare, inte bara i Sverige utan världen över. I följebrevet till förlaget när Jonasson skickade in romanmanuset till Hundraåringen … gjorde han en jämförelse med finske författaren Paasilinna – och visst finns det likheter, men jag skulle nog säga att jämförelsen är till Jonassons egen fördel. För där Paasilinna med tiden fastnade i maner är Jonasson kreativ och klipsk.

Nya romanen ”Analfabeten som kunde räkna” (Piratförlaget) är ett lika hisnande äventyr. Jonasson skriver med samma tyngd och självklarhet som de riktigt gamla romanförfattarna. Det är inget krångel och texten ställer sig aldrig i vägen för det som ska berättas. Det börjar några decennier tillbaka och rör sig framåt i tid. En tydlig berättarröst tar läsaren i hampan och skildrar välformulerat historien om huvudpersonen Nombeko från Sydafrika. Hon föds i Soweto, startar en tidig karriär som latrintömmare när hon blir föräldralös, blir fängslad av en korkad ingenjör som vill göra atombomber, träffar tre kinesiska flickor ”med vacklande omdöme” och så vidare. Ett normalt öde för en flicka som Nambeko är antagligen att dö ung, men … nu är ju Nombeko inte riktigt vem som helst! Samtidigt – i en helt annan del av världen, nämligen Gnesta – finns Ingmar och Henrietta. Ingmar blir av mycket personliga skäl motståndare till kungahuset. Och snart föds Holgrarna.

Så småningom flätas de bägge trådarna samman och blir en enda, galet rolig historia som inte ska avslöjas.

Berättelsen drivs framåt av karaktärerna som ofta förekommer i par: en korkad och en smart, en balanserad och en obalanserad, en dominant och en undergiven – kombinationer som lätt kan bli dödliga.

Temat är glasklart från början – författarens introduktion och citat i inledningen, tillskrivet Albert Einstein, pekar ut riktningen: ”Skillnaden mellan dumhet och genialitet är att genialiteten har sina begränsningar”. Sättet temat gestaltas på är värt hela läsningen. Fast det är inte bara roligt: läsaren får också en historielektion som en ren sidoeffekt. Men magmusklerna får jobba under tiden.

Om författaren:

Född 1961 i Växjö. Journalist. Bosatt på Gotland. Efter en allvarlig utbrändhet tvingades han lämna mediavärlden efter 20 år. Han sålde allt och flyttade till Schweiz där han färdigställde Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann och flyttade sedan tillbaka till Sverige. Boken recenserades inte i riksmedia, men klättrade snabbt på topplistorna och blev 2010 års mest sålda bok i Sverige, 2o11 års mest sålda roman. Översättningarna uppgår till trettiofem språk och en svensk filmatisering kommer till julen i år. Boken vunnit ett antal priser. Jonas Jonasson har efter romandebuten medverkat i Sommar i P1, Sommarpratarna och varit sommarkrönikör i Expressen. Källa: Wikipedia

Om följebrev till förlag:
http://tidningenskriva.se/nyheter/2012/06/foljebrevet-som-fick-bastsaljaren-utgiven/

Författarens webbplats:
http://jonasjonasson.com/

 

 

 

 
Recension av Marie Lundquists Så länge jag kan minnas har jag varit ensam
Blogg - Litteraturen
2013-09-08
Det är en konstaterande titel till Marie Lundquists nya bok.  Med tillägget "Roman" blir det ett sätt att peka ut en riktning för läsarens tolkning. Roman, visst. Men ändå inte. Det här är på flera sätt ett experiment runt vad en roman - eller fiktion överhuvudtaget - kan vara. Genom boken löper som en tråd den mystiska gestalten av en ung kvinna i en kappa med någon sorts syntetkrage. Vem är hon?

Bokens tre delar tycks till en början konventionella: PROLOG är den första, ett jag - en kvinna - registrerar sin omgivning, sin bostad. Efter ett tag börjar bilden skeva. Det här är ingen vanlig lägenhet. Jagets uppfattning om värld och vardag är givetvis starkt präglat av henne själv. Så vem är hon?

Den andra delen tar steget fullt ut mot klassisk fiktion, det vi lärt oss är "roman", en berättelse. Läsaren stannar upp inför titeln: ETT LITET KLOTTER PÅ BERÄTTELSENS BORD. "berättelsens bord"? Inte författarens? Ett avsteg ur en konvention.

Detta är bokens längsta del. Huvudpersonen är en ung kvinna, i tredje person denna gång. Hon lever ett liv i en sorts avklippt ensamhet. Hon ser hur andra gör, men förstår inte hur det går till. Registrerar men kan i sin ensamhet inte bemöta. Det vore för enkelt att tolka det som egoism. Kanske vågar man tala om henne som solipsist? Eller är hon emotionellt skadad i barndomen: den frånvarande modern, mammaordet som då och då slår till, pappan med sin skepsis. Det förflutna ger även genklang i kvinnans relation till män: hon väljer bort den ofarlige, lockar fram vargarna och utplånar sig själv för att vara till lags. Bokens titel återkommer som en nyckel, ett konstaterande.

Så är det den tredje delen, EPILOG, som är en metatext över litterär gestaltning, en författarens egen poetik: den diskuterar var berättelserna börjar och slutar, var de övergår från det individuella till själva urberättelsen, den som vi alla är en del av och vem som i någon mån äger alltsammans. Har vi flera liv, frågar texten, eller bara ett enda som "går runt och lägger sig mellan olika pärmar"? Kanske är det bara tonarten, versionerna som skiljer sig åt? Kvinnan med syntetkragen kan lika gärna vara en version av dig, mig eller författaren - det är ointressant. Det intressanta är vem hon är i historien.

Epilogen med sitt originella bildspråk kommer att bli en klassiker bland alla som skriver konstnärligt litterärt.

Andra texter ligger tätt under textytan: Nordiskt familjelexikon, Majakovskij, en broschyr från Anticimex. Ett arbetssätt och en fruktbar kompost som genererat ny växtlighet.


Om författaren

Marie Lundquist, född 1950,  gjorde 1992 en uppmärksammad debut med diktsamlingen Jag går runt och samlar in min trädgård för natten. Därefter har hon publicerat bland annat Astrakanerna (1995), I stället för minne (1997) och En enkel berättelse (2002). Hon är bosatt i Stockholm och är även verksam som översättare.
 
Helioskatastrofen av Linda Boström Knausgård
Blogg - Litteraturen
2013-08-19

Image
Det är möjligt att LInda Boström Knausgård aldrig kommer att komma förbi det faktum att hennes man blivit en författarstjärna och att hennes verk - totalt orättvist - kommer att jämföras med de flödiga texterna i makens stora prosaprojekt. För om litterär gestaltning skulle ha formen av ett snöre skulle Linda Boström Knausgård befinna sig i motsatta änden än maken. För hennes text - i en roman som nya Helioskatastrofen - är tät som poesi, densitet som i ett stycke järn, med meningar som skjuter in i varandra. Betydelsen komprimeras. Skulle någon försöka plocka bort en enda mening hotar hela bygget att rasa.

Grunden för berättelsen om flickan som kommer att kallas Anna, är den grekiska myten om Athena. Hon föds fullvuxen och iförd rustning ur huvudet på sin far, Zeus. Athena var vishetens och krigets gudinna - i Linda Boströms gestaltning av födelsestunden upprepas Zeus skrik, ett skrik som blir en symbol för en katastrof. 

Anna förlorar sin far i den där skrikets födelsestund. Hennes historia kommer att handla om att förlusten av honom till hans sjukdom, schizofreni. Men också om hennes avstängning, dissociation, där hennes upplevelser inte erkänns. I det tysta kommer hon att söka efter den person han är, på sjukhuset, där han finns, men också efter den som han varit ämnad att bli. 

Känslan av glapp, av förlust, är stark, saknaden i det närmaste övermäktig. Men minnesbilden vårdas i hemlighet.
"Vem är du?" frågar grannfrun Greta flickan som lämnats kvar efter att pappan förts till sjukhuset. Det är psykologins nyckelfråga: hur ska jag kunna veta vem jag är utan den som kan definiera mig? Anna förnekas, blir inte igenkänd: "Conrad hade inga barn", fortsätter kvinnan. I samma ögonblick rister tillvaron, barnet lämnas osett, förnekat.

Anna möter en påtaglig värld där andra skriver reglerna och bestämmer vem hon är: pingstkyrkans riter och traditioner och behov av att använda henne för sina egna syften, liksom familjen hon bor i, en familj med längtan och olika önskningar. Glappet mellan den värld Anna kommer ur och den hon placerats i tycks utan broar. Tills hon en dag får en idé, en idé som leder vidare: framåt och bakåt.

Läsningen av Linda Boström Knausgårds katastrofskildring — av sorg, längtan och sökande efter ett jag — biter sig kvar. När den är slut vill läsaren protestera. Det är inte ofta dessa teman gestaltas så kantigt och ensamt, det är som om orden hämtats nära den plats i människan där ursprungskänslan finns. Det är sällsynt: det betecknade tycks sammanfalla med det betecknande. Utan att störta ned i elände, utan kletig sentimentalitet, utan frånstötande hurtfriskhet. Detta är en av de starkaste och mest originella skildringarna på länge.

Publicerad i Kristianstadbladet och Ystad Allehanda 19 augusti 2013.

 
Som om vi aldrig hade gått här
Blogg - Litteraturen
2013-08-02
Upplevelsen av att det fasta i tillvaron är i ständig flykt och förändring är i perioder stark - kanske sker det snabbare än någonsin just nu. Samhälle, politik och vardagsliv tycks i varaktig rörelse. Det som gällde som regel igår är oviktigt idag.

Fredrik Ekelund reflekterar över minnena och deras obeständighet i sin nya bok: "som om vi aldrig hade gått här". Redan titeln väcker nyfikenhet, detta "som om". Minnesbildernas stråk finns där men vad är det som gjort oss till de personer vi är? Opålitligheten i bleknade bilder är en sak, det avtryck vi själva gör en annan fråga. Ändå är det i myllan av erfarenheter som de egna rötterna hämtar näring. Image

Skrivandet blir ett sätt att skapa något bestående, att ge liv igen och att hålla fast den undflyende verkligheten. När författaren slår sig ned och låter fingrarna löpa över tangentbordet frammanas bilder av sedan länge försvunna miljöer och människor, de älskade, de man brottats med. Vi fortsätter bära dem inuti oss, vi är en skådeplats för dem när de inte längre finns kvar. Så länge vi lever.

"som om vi aldrig hade gått här", dedikerad till författarens pappa och farbror Torsten,  är en fristående fortsättning på självbiografiska berättelsen "fadevår, tack för ljuset" (2010). Huvudpersonen Freddan är i tonåren, han väljer gymnasielinje och får nya vänner. Frågan om identitet, vem han är, kommer upp gång efter annan, i relation till omgivningen. Fredrik ser hur vänner går olika vägar - bakgrund och klass styr utbildningsval, också de undvikande icke-valen blir styrande.

Nye vännen Anders, med sin stränga livssyn, blir en vägledare in i litteraturen, in i ett reflekterande över existensen. Freddan slukar de klassiska författarna, samtalen gör honom medveten om sig själv, om familjen och vännerna i Gänget, han ser dem och sig själv i nytt ljus. Det är ömsint skildrade relationer,  dråpligt tragikomiskt ibland, och med en julaftonsskildring som kunde gjort Ingmar Bergman avundsjuk. Varmaste porträttet är av farbror Torsten, den udda mannen med sina skånska historier.

Det är också en tid när vardagen politiseras på ett nytt sätt. Vänster, höger eller liberal? Ett numera försvunnet Malmö: arbetarstaden, småstaden med sina parker och tjollor är mer än en bakgrund för händelseutvecklingen, en egen person i berättelsen.

Läsaren lägger sina egna minnesbilder intill författarens och funderar över det egna livet. Berättelsen väcker reflektioner, minnesbilder jag inte visste att jag bar på, men också funderingar över vad jag minns av mina barns uppväxt, men som de inte ens uppfattat. Så sitter jag där i en egen dialog med texten, om mina och andras minnen, tankar, känslor. Exakt så fungerar riktigt bra litteratur.

Om författaren: Image

Fredrik Ekelund är född 1953 i Uppsala och kom till Malmö 1963. Han debuterade som författare med hamnarbetarskildringen och generationsromanen Stuv Malmö,kom! 1984 (värd en omläsning, om Malmö nu och då) och har sedan dess givit ut ytterligare tretton böcker. Han skriver även dramatik, har gjort filmer och arbetar som översättare (danska, spanska, portugisiska och franska). Foto: Kennet Ruona.

Fredrik Ekelund. Som om vi aldrig hade gått här. Albert Bonniers förlag. 

Bibliografi:

1984, ”Stuv Malmö, kom!” (roman, Albert Bonniers Förlag)
1990, ”Fotbollskarnevalen” (en bok om Fotbolls-VM i Italien 1990, tillsammans med Ulf Peter Hallberg, Östlings Bokförlag Symposion)
1991, ”Självgeografi” (dikter, Albert Bonniers Förlag)
1993, ”Taxi sju-två bland drömmare och dårar” (roman, Albert Bonniers Förlag)
1995, ”LIVS öppet” (dikter, Albert Bonniers Förlag)
1996, ”Jag vill ha hela världen!” (roman, Albert Bonniers Förlag)
1999, ”Nina och sundet” (kriminalroman, Albert Bonniers Förlag)
2001, ”Torget” (163 kortkorta berättelser, Albert Bonniers Förlag)
2002, ”Sambafotboll” (om den brasilianska fotbollens historia, Ordfront)
2003, ”Pojken i eken” (kriminalroman, Albert Bonniers Förlag)
2004, ”Blueberry Hill” (kriminalroman, Albert Bonniers Förlag)
2005, ”Casal Ventoso” (kriminalroman, Albert Bonniers Förlag)
2008, ”m/s Tiden” (roman, Albert Bonniers Förlag)
2010, ”Fadevår, tack för ljuset!” (självbiografisk roman, Albert Bonniers Förlag)
2012, ”Joggarna”, kriminalroman (Booklunds förlag)
2012, ”Fubbick Town och Fubbick – Återkomsten” (två pjäser, på förlaget Stilbildarna i Mölle)

 
 
Asfaltsänglar av Johanna Holmström
Blogg - Litteraturen
2013-07-10

Jag har sagt det förut: på den smala egg som svenska Finland utgör, finns de största berättarna. Olika, men med mycket på hjärtat: Monika Fagerholm, Kjell Westö och nu - Johanna Holmström.

ImageFörfattaren Johanna Holmström fick för några år sedan Svenska Dagbladets pris för sin novellsamling "Camera Obscura". Skälet var tolkningen av perspektiv hos "människor som fångats i konflikten mellan tradition och modernitet".

Den formuleringen skulle även kunna stå som tema för aktuella "Asfaltsänglar" (Norstedts). I Finland som i övriga världen finns flickor och kvinnor som inte accepterar varken strukturellt eller symboliskt våld i patriarkala strukturer. De godtar inte sina tilldelade roller.

Huvudpersoner är systrarna Samira och Leila. Deras pappa har rötterna i Nordafrika, och där hade den här romanen kunnat vandra in i fällor och idéer om politisk korrekthet, men så jobbar inte Holmström: flickornas mamma är finländska och har konverterat till islam. Nu ser hon sig som förmedlare av de dogmatiska regler hon tolkar ur Koranen - vilket naturligtvis skapar konflikter. Mycket är haram och åker därför i soporna: foton från uppväxten, barnteckningar. Medan pappa då och då bär tillbaka teven från källaren.

Samira går på gymnasiet. Hon och hennes väninnor är rädda att de antingen ska bli "asfaltsänglar" (balkongflickor) eller giftas bort i arrangerade äktenskap. Gifta kvinnor är horor, menar de och längtar efter att få leva som andra finländska ungdomar: gå ut och roa sig, studera, flytta hemifrån, bli av med oskulden. En dag möter hon Piter som har rakat huvud och umgås med rasister.

Och så försvinner Samira. Den fem-sex år yngre Leila försöker förstå vad det är som har hänt och börjar egna efterforskningar när ingen annan verkar bry sig.

Som en spegling finns också Leilas klasskompis Linda. Hon älskar Britney Spears, hon skiter i vad folk tycker och säger det, hon är sliten, peroxidblonderad och fullständigt olidlig.

Men alla flickorna är starka, envisa och vägrar bli offer för den krävande och motsägelsefulla värld som hanterar dem. Författaren skapar maximalt med konflikt i storyn när hon förlägger händelseutvecklingen till en tid då kontroverserna är som starkast, osäkerheten som störst. Identitetskriser är många: på individplanet, mellan religion och sekulärt liv, mellan män och kvinnor, mellan individens vilja och familjens, mellan politiska inriktningar.

Holmström är en suverän gestaltare av högstadiets alla bedrövligheter. Från instängda korridorer, till äckliga toaletter, till skolgårdsmobbning och oseende lärare. Som en extra krydda: hela batteriet av krav på märkeskläder och smink.
Faktum är att jag under läsningen grips av den här bladvändaren så att jag glömmer analysglasögonen. Romanen är en boostad läsupplevelse där jag ömsom håller andan, ömsom gråter och ömsom skrattar åt det elände som blir konsekvenserna när vi inte tänker längre än näsan.


Johanna Holmström är född 1981 i Sibbo, bosatt i Helsingfors.
•    Inlåst och andra noveller (2003)
•    Tvåsamhet (2004)
•    Ur din längtan (2007)
•    Camera obscura (2009)
•    Asfaltsänglar (20139
Källa: Wikipedia

Denna recension har även varit publicerad i Kristianstadsbladet.

 

 
Inspirationskurs på Helliden
Blogg - Skrivandet
2013-07-08

Sommaren är här med avkoppling och tid för eget skrivande. Har du inte bokat in dig på någon skrivarkurs? Kanske är inspirationskursen som förenar nytta med nöje och välmående kursen för dig? För det finns ännu några få platser kvar på kursen "Finn din skrivglädje med qigong" på Hellidens folkhögskola i början av augusti. Läs mera här

Välkommen! 

 

 

 
Mors dag
Blogg - Livet
2013-05-26
För mig är den här dagen alltid förknippad med gullvivor. I mängder växte de i trädgården där jag växte upp och för mig  - som inte hade tillåtelse att plocka blommor i rabatterna - var det självklart att plocka dem enbart för kaffebrickan jag gjorde i ordning till mamma på Mors dag. Det är en på sitt sätt outgrundlig minnesbild: hur jag sätter klockan på ringning tidigt - långt innan någon annan stigit upp på gården. Med andra ord: det här var ett sammanhang där ingen låg och drog sig, ville man vara först fick man övervinna sig själv och sin trötthet. Hur jag smyger ut i trädgården i det skarpa solljuset från öster i bara nattlinnet, hur jag huttrar i kylan. Smygandet innebär också att jag har undvikit att trampa på de knarrande ställena i trappan till övervåningen och att jag har lyckats låsa upp ytterdörren utan minsta ljud. Och så gullvivorna. Lysande gula, eleganta, lite ludna och ljusgröna stjälkar - hur kan det ens finnas en sån grön färg? - och som jag sen satte i en liten vas på brickan där jag redan hällt upp nybryggt kaffe i Duralexkoppen och brett en limpsmörgås vid sidan av.
Image
Sedan tar minnesbilden slut. Det jag minns är känslan av orörd morgon, det skarpa ljuset, daggen som ännu vilade i skuggorna och mamma som skulle bli så glad. Förväntan. Lyckan att få ge.

Om jag lyckades ta mig uppför trappan med den dukade brickan utan att spilla, eller om någon kom på mig med att försöka göra kaffe - om mamma blev glad? Jag vet inte.

Vad jag däremot minns är förvåningen: mammas dag i underbar gullvivetid, men pappas? Hur skulle det ens vara möjligt att göra något liknande i regn och mörker, när trädgården stod avlövad och det inte ens var möjligt att förstå att man kunde ställa klockan på halvsex?

För mig är mamma alltid förknippad med gullvivor. Och strax därefter liljekonvaljerna, blommorna hon älskade. Min mamma är borta sedan några år tillbaka. Men just idag - idag är det verkligen hennes dag.
 
Litteraturrundan 27-28 april
Blogg - Litteraturen
2013-04-22

Image Med Författarcentrum Syd som huvudaktör är det nu premiär för Litteraturrundan i Skåne.

Här i Bjärsjölagård - mellan Sjöbo och Hörby - bjuder jag in till workshops och speedcoachning. I köket driver Sophie Sjöberg café med gott stenugnsbakat bröd och bullar. Och så finns det förstås böcker att fynda. Image

 

Så här ser programmet ut hos oss: 


*Skrivarworkshop kl 12.30-13.45 samt 15.00-15.45.

*Speedcoachning från kl  16. Ta med dina texter och köa för personliga skrivtips.

*Café med Sophie Sjöberg från Holstenshofs stenugnsbageri. Kom och fika på altanen!

*Bokförsäljning, gammalt & nytt.

Café 12.30-17.00.

Varmt välkommen till Bjärsjölagårdsvägen 15, (gamla "Greta Möbels") i Bjärsjölagård. Parkering på baksidan av kvarteret. 

Elisabet & Sophie

Image 

 
<< Första < Föregående 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 Nästa > Sista >>

Resultat 23 - 33 av 675

Nyhetsbrev






Min varukorg

Varukorgen är tom