Skip to content
Du är här: Hem
Om kultursnobbar, kultursidor och recensioner - avslutande del
Blogg - Livet
2012-11-09

Den som står mig närmast visar mig en dag ett blogginlägg som tar frågorna om litterär kritik vidare. Inte allt som bloggas är illa skrivet, inte alla bloggare börjar sina s k recensioner med att förklara hur de har fått boken hemskickad till sig och hur det har låtit när den dunsade ned i brevlådan och vad de tänkte då eller hade för sig just för ögonblicket.

Inlägget är skrivet av irländske John Self, som bloggar för The Guardian - en intressant kombo i sig. Vissa bloggare är mera bloggare än andra? Rubriken för inlägget är "Why book bloggers are critical to literary critisism". Image                                              

I sitt inlägg påpekar han att bland dem som bloggar om läsning och litteratur finns skickliga recensenter som erbjuder insiktsfull, välgrundad kritik av ett bredare urval böcker än någon traditionell, litterär publikation.                                                             

                                                              Ser detta ut som en bloggare? 
John påpekar också att det som är svagheten med bokbloggen är också dess styrka: vem som helst kan starta en blogg, bloggarens text redigeras inte av någon annan och bloggaren behöver inte vara tillräckligt bra på sitt skrivande för att pressas till ekonomiska ställningstaganden för sitt skrivande. En skicklig bloggare kan uttrycka åsikter, vara kritisk och - vilket är viktigt - rikta uppmärksamheten mot andra böcker än de som är nyutgivna.  

John Self är dock, som jag själv och flera andra, oroad över att de bra böckerna försvinner i strömmen av de dåliga. Self skriver också att de böcker som är verkligt intressanta, särskilt ur ett språkligt perspektiv, tycks allt oftare komma från mindre förlag vid sidan av den breda strömmen.  Dessa böcker recenseras sällan av gammalmedia - men uppmärkammas ofta av bloggarna. "... a one-person blog has a flexibility and manoeuvrabilbitiy that larger literary publications lack."

Som exempel tar Self upp Deborah Levys roman Swimming Home, som gavs ut förra hösten och som han själv var först överhuvudtaget med att recensera. De flesta tidningar skrev sedan inte om den förrän den hade nominerats för the Booker, ett prestigefyllt pris.

Men det viktigaste, enligt John Self, är att bloggaren har obegränsat med utrymme. Som aldrig i konventionella media kan bloggare djupdyka fullt ut i en bok och undersöka den på ett sätt som etablerade kritiker bara kan drömma om. " ... the opportunity that blogs continue to offer for long-form engagement with literature should not be denigrated, but celebrated." 

Visst finns det fog för Johns påpekanden. Men fortfarande måste bloggaren som vill åstadkomma allt detta och göra det bra skaffa sig ett kunnande som inbegriper både litteratur och språk. Ha ambitionerna att göra ett bra jobb och veta vad som är skillnaden. Vilket jag tror att John Self själv vill. 

Johns blogginlägg hittar du här. 

 

 

 

 
Om kultursnobbar, kultursidor och recensioner - forts
Blogg - Livet
2012-10-31

Jag ville faktiskt tala allvar om det jag ser hända just nu. Därför skrev jag denna text för Kristianstadsbladet - du hittar den även på tidningens webbplats.

Vad tjänar tidningarnas kultursidor till?

Under de trettio år jag arbetat med skrivande och litteratur i olika roller har jag haft många anledningar att fundera över frågan. Även om jag själv är en vanlig läsare/konsument är det utifrån mitt eget hörn av verkligheten jag reflekterar när jag skriver.

Jag noterar att det är mycket grums som rörs upp i debatten. Oklarheter, otydligheter. Syfte och mening, pantofflor och pantoffelsättning. Är det någon skillnad? Kanske är det inte alls underligt att en diskussion om språket strax mynnar ut i en fråga om hur, för vem och varför det fortfarande finns kultursidestexter och -skribenter och varför vi skriver.

Jag menar att skribenten behöver ha en ödmjuk tro på att en litterär analys, en noggrann läsning, en tids begrundande och kanske läsning av referenslitteratur kan ge en fördjupad förståelse av boken som ska recenseras. Kanske är det också så att en del böcker inte bara tål en uppmärksam läsning och omläsning, utan till och med behöver det?

Som kulturskribent lever jag delvis under samma villkor som författaren. Jag skriver min text, lämnar ifrån mig den och hoppas på läsare. Därmed har jag inte längre någon kontroll över den. Inte heller över vilka inre samtal den väcker hos läsaren. Eller för all del, vilka öppna samtal den orsakar mellan läsaren och andra.

Men det handlar definitivt inte bara om att recensera boken för dagen. Skribentens arbete inbegriper också en förståelse av att bok och författarskap existerar i ett större sammanhang. Allt hänger ihop. Inget skrivs eller läses i ett tomrum. Vi lever, skriver och läser i en tradition, i en kanon, även om inte alla är medvetna om det. Vi lever även i ett nu, där aktörer under senare år allt hungrigare hårdbevakar sitt utrymme på marknaden. Se bara på den snart aktuella bokmässan! Det innebär också att jag behöver förstå och förmedla att varje bok är en del av ett större sammanhang i samtiden.

Och då är vi tillbaka vid frågan om den fria och oantastliga skribent som kan sitt fält, behärskar sitt språk och har möjlighet att visa på andra perspektiv än kommersens. Så här ser villkoren ut:

Som kulturskribent i en etablerad tidning erhåller jag ett arvode från tidningen. Det är inga feta pengar, varken med tanke på timmarna som läggs ned eller den litterära bakgrund och erfarenhet jag har och de flesta med mig. Men för den som efterlyser en kulturbevakning som står fri gentemot marknadskrafterna som med dreglande käftar vill ha mer och mer, är detta en springande punkt.

Ty bloggvärlden är fylld av bloggare som utgör delar av ett större och förlängt marknadsföringsmaskineri, tacksamma mottagare av gratisböcker från förlagen. ”Glada för förtroendet” skriver de snällt och lite banalt om varje bok och länkar vidare till facebook. Omedvetna om spelet de ingår i. Image

På sikt är det en katastrof. Vi behöver bli medvetna om vad vi har för oss, varför vi gör det och hur. Det är att ge förutsättningar för konstarterna att få finnas och utvecklas, för författare och andra att överleva. Men det är också att värna om tidningarna som demokratins yttersta arenor. Ty med kunnig analys och kritiskt tänkande och värderande på fria kultursidor blir vi inte utlämnade åt en högröstad och kommersialiserad reklam.

 

 

 

 

En seriös kultursnobb?

 Direktlänk till föregående inlägg i denna lilla serie.

 

 

 

 
Om kultursnobbar, kultursidor och recensioner
Blogg - Livet
2012-10-30

Under förhösten hamnade jag i en hyggligt hätsk debatt i Kristianstadsbladet. För mig startade det med att frilansjournalisten Anders Mildner skrev om kultursidornas språk. Docenten(!) i nordiska språk(!), Lars Melin, hade gjort sig till talesman för alla normalbildade och där under: kultursidornas språk är alldeles för svårt, menade han.

Image Det fick mig att reagera.  Melin har själv skrivit en handbok, "Litterära laborationer, tjugo experiment med text" - mycket uppskattad av mig och andra i yrket. Han om någon borde veta att även kulturens område har sitt eget fackspråk - som vilket annat område som helst. Jag jämförde med hantverkare. Nog känns det bra att han som kom hem och fixade avloppet visste vad de olika detaljerna heter och hur de ska sitta ihop. I alla fall om jag ska betala fullt pris och vara trygg med att det inte blir vattenläckor.

Som ett resultat av det hörde en pensionerad dam av sig till tidningen och klagade på mig. Bland annat tyckte hon att jag lät som en kultursnobb. Ett epitet som fick mig på extremt gott humör - damen i fråga hade inte uppfattat så hemskt mycket av det jag skrivit. Bland annat skrev hen att kulturskribentens "arbete är att tydliggöra sina (eventuella) tankar." Tack för det.
En kultursnobb?

Replikerna fortsatte ett par varv till, nu understött av en annan frilansare, Örjan Abrahamsson, som också - vad jag tyckte - hade missläst. (Ej publicerad på webben.) Han blev "Förfärad." och menade att det jag pratade om slutade i "det slags överlägsna snobberi" som oroade den första damen. Själv menade han att kritikern måste "skriva för sig själv", "kommunicera med sig själv". Han menade att allt annat skulle leda till "märkliga insinuationer" och "insmickrande kommentarer". Kanske hade han ändå inte missläst, tänker jag nu. Han kanske helt enkelt inte vet att förlag och ibland författare nervöst biter naglar och med svettiga handflator läser recensioner. Att de större förlagen prenumererar på dyr mediabevakning från företag som Retriever för att inte missa något? Och att just det att de vill veta hur utgivningen landat hos kunniga läsare kräver min uppriktighet och ärlighet i recensionen. Verkligen ställer krav.

Kära läsare. Vad skulle jag göra? Skriva ännu en spydig replik?
Nej, naturligtvis inte. Det vore att låta dessa människor styra både vad som sades och hur.

Så jag gjorde något helt annat. Följ den spännande fortsättningen.

 

 

 

 
AC Collin bloggar om egenutgivning
Blogg - Litteraturen
2012-10-22

Min skrivarpedagogiska kollega, Anna-Carin Collin, bloggar om egenutgivning. Är det bra att göra det själv eller finns det nackdelar?

Läs hennes kommentar till en allt vanligare företeelse här. 

 

 
Ulrika Rosén bloggar Mare Kandre
Blogg - Litteraturen
2012-10-12

Image Mare Kandre var en alldeles originell författare, ensam i sitt slag i vår moderna litteratur. Hon gick bort mycket sorgligt och alldeles för tidigt.

Därför blev jag otroligt glad att få läsa min vän, läraren och studerande Ulrika Roséns analys av en av Kandres noveller i samlingen Hetta och vitt (2001). Jag kände att Kandre fick en värdig läsare och uttolkare, en som vågar möta textens innehåll och se vad den erbjuder.

Därför är jag extra glad att Ulrika idag gästbloggar här med sin läsning. Varmt tack, Ulrika!

Kära läsare: njut av en inkännande läsning!



Presentation

”Mare Kandre (1962) debuterade redan 1984 med I ett annat land, och har sedan dess utkommit med ett flertal verk, främst romaner, bl.a. Aliide, Aliide (1991), Quinnan och Dr Dreuf (1994) och Zavier (2002). Kandre ses som en av de mest egenartade författarna i Sverige, och hennes texter rör sig ibland i skräckfyllda och gotiska miljöer. Kandres texter är täta och stundtals svårtillgängliga, men färgrika, gripande och djupa.”

Bakgrund

Så som här ovan beskrivs Kandre 2005 i boken Unga röster Antologi om vår samtida svenska litteratur.  Denna beskrivning av Kandre griper mig djupt. Jag kände henne inte men trots det känns det som om vi träffats här hemma för bara några dagar sedan. Jag väljer därför att ha en beskrivning av en levande person med ett säreget och utmanande sätt att skriva, en som vågar skriva om ting som man i bästa fall medvetet väljer att bortse ifrån.

Novellsamlingen Hetta och vitt

I hennes novellsamling Hetta och vitt tvingas läsaren att se och reflektera över tankar om ett inre främlingskap, om existentiella frågor, kvinnorollen parallellt med en färgstark samhällskritik. Alla dessa frågor är lika aktuella idag som när boken kom ut 2001. Berättelserna träffade mig mitt i solarplexus och jag älskar hela novellsamlingen. Jag har därför valt att studera Kandres sätt att tvinga läsaren till delaktighet i skapandet av novellen. Här finns ingen plats för en passiv läsare då novellerna är fyllda med tomma platser, vilka läsaren själv får fylla. Kandre vägleder mig på ett subtilt och genomtänkt sätt men utan att ge svaren. När en novell slutar fortsätter jag som läsare att skriva klart den, och det känns som om Kandre skulle ha rivit sönder de sista fyra sidorna till förmån för läsarens egna tankar. Tack Kandre, för att du gjort mig till din medförfattare!

 
Ny roman av Lennart Hagerfors
Blogg - Litteraturen
2012-10-11

Image Vi möter alla vändpunkter i livet. Vägskäl som får oss att reflektera över tid som varit och tid som kommer.

Huvudpersonen Olof i Lennart Hagerfors roman ”Vägen till Khumbu” markerar punkten för sig själv och andra genom att resa till Mount Everest. Likt många moderna västerlänningar vill han möta och utforska en yttre vildmark för att komma tillrätta med sitt inre: ”Det var nuet och glömskan jag ville åt. Jag sökte medvetet en lögn: att efter mödosam bestigning stanna upp, hämta andan, blicka ned på världen och säga att denna skönhet gör mig tom, men just därför klokare.”

Hagerfors Olof berättar i jag-form om sin resa, men också i tillbakablickar om vad som är upprinnelsen till den. Ett smärtsamt skede – var hade det egentligen sin början? – penslas rent, millimeter för millimeter, såsom en arkeologs lätta handlag vid blottläggandet av benrester. Allt djupare, allt tydligare och allt sorgsnare. Med hot om syrebrist vid varje andetag, med svikande krafter och en miljö där ett felsteg skiljer liv från död borrar sig Olof ned i sina minnesbilder.

Samtidigt kontrasteras hans livshistoria mot andras, i mötena med några av alla de som är på väg uppför eller nedför bergssidorna. En högljudd amerikanska tycks också ställa sig på tredje världens sida mot väst – men den politiska sanningen är inte enkel, tvärtom är den komplex.

Inte minst visas det genom den överraskning som kan vänta en modern svensk läsare under läsningens gång. Vi har förutfattade meningar. De flesta av oss har ett defaultläge vid läsning – och minns att jag nu skrivit det, för jag tänker inte röja hemligheten i förväg. Den är en del av den starka upplevelsen av den här romanen som rör på djupet vid vad det är att vara människa.

Det var inte vad man gjorde utan hur som var viktigt. Att bli en annan handlade om att lyfta fram något inom en själv som tidigare varit nedtryckt, att välja en av de slumrande möjligheter man bar på …

Efter avslutad läsning börjar jag om från början igen. I denna lilla roman finns tankeföda för ett liv. Ärlighet, också när den blir obekväm. Och ett välformulerat och innerligt språk som berör.


Om: 
Lennart Hagerfors är en av våra mest produktiva författare.  Född 1946 i Eskilstuna, bor numera i Stockholm. Han växte upp i dåvarande Franska Kongo, som barn till missionärer. Slog igenom som författare 1985 med ”Valarna i Tanganyikasjön”. Har sedan skrivit flera romaner om Afrika. Hagerfors har varit kritiker i Aftonbladet och Expressen, samt varit redaktör för BLM (Bonniers Litterära Magasin).

Bibliografi:
Grus och vitt linne, 1979
Hjärnbarken tur och retur, 1979
På väg in i femtiotalet, 1979
Morgondag, 1980
Havets öga, 1980
Bortom Mukambo, 1983
Valarna i Tanganyikasjön, 1985
Kongolesen som skrattade, 1987
Sarekmannen, 1989
Livet är det som pågår medan vi sysslar med annat, 1990
Triumfen, 1993
Över bäcken, 1993
Den underbara matresan, 1995
Jag heter Eva, 1995
Lycklig resa, 1996
Drömmen om Ngong, 1998
07.30-05.30, 2001
Afrika, 2001
Längta hem, 2003
Arons knä, 2005
Skrivarkurs för särlingar, 2007
Komma bort, 2009
Mannen på ön, 2010

Priser:
De Nios Vinterpris, 1989
Eyvind Johnsonpriset, 1991
Karl Vennbergs pris, 2010

 
Jag gratulerar Mo Yan till Nobelpriset
Blogg - Litteraturen
2012-10-11

Grattis till den kinesiske författaren Mo Yan som får Nobelpriset i år!

Och även grattis till Kristianstadsbladet som prickade snyggt med en presentation av honom idag på morgonen - läs här! 

 

 
Sara Schwardt och Dina brev lägger jag under madrassen
Blogg - Skrivandet
2012-09-25

Idag hurrar jag för Sara Schwardt från Borås som lagom till Bokmässan denna vecka kommer ut med boken betitlad "Dina brev lägger jag i madrassen". Sara och jag möttes när hon gick den distansskrivarkurs som förr fanns på somrarna på Sörängens folkhögskola i Nässjö. (Tyvärr nedlagd.)

Boken består av en trettio år lång brevväxling med den från början mycket unga flickan Sara och en av de mest älskade svenska författarna, Astrid Lindgren. Vill du komma förbi hos Sara under bokmässan, köpa boken eller bara prata så ser hennes program ut så här:


Fredag 28:e kl 11.00 samt 14.00 Erik Jullander från Salikon förlag samtalar med Sara Schwardt i montern (C03:44).
Sara finns även kl 17.00 i Borås Tidnings monter (B02:42).


Lördag 29:e kl 11.00 - 11.30 samt 15.30-16.00. Sara finns i montern (C03:44)
13.30 Erik Jullander samtalar med Sara Schwardt i montern (C03:44).

Söndag 30:e 11.00 Erik Jullander samtalar med Sara Schwardt i  montern (C03:44).

13.30 Åsa Beckman samtalar med Sara i Dagens Nyheters monter/scen. (F01:39).

Länk till artikel i Expressen.

Boken kan också beställas här.

 

 
Rart
Blogg - Skrivandet
2012-09-17

 Image

Ibland blir man ju förundrad. Och lite rörd. Och undrar vad som har hänt.

I alla fall vad som är historien bakom den här lappen i vår brevlåda. 

 

 
Bokfestival i Edinburgh - och jag är inte där
Blogg - Skrivandet
2012-08-12

ImageDen fina lilla bokfestivalen i Edinburgh har just dragit igång sin flera veckor långa verksamhet.

Och jag är inte där! För första gången på flera år. Här har jag studerat nyttiga arrangemang samt deltagit i kreativa workshops av olika slag. Och förstås lyssnat på intressanta författare långt innan de blivit kända i Sverige - om de nu  nånsin blir det.

Underbart varmt, mysigt, småputtrigt och trevligt i det ganska laid-back Edinburgh. Läs dagsaktuella bloggen här.

Herregud, varför är jag inte där? Orkar knappt tänka på det. 

 

 
Sommarsvalt
Blogg - Livet
2012-07-31

Sakta dras sommaren mot sitt slut, en sommar sammanhållen av ett evigt regnande och ett lika evigt jagande i trädgården efter mördarsniglar. Ett sisyfosarbete.

Jag smyger upp i mitt arbetsrum och ser mig sökande omkring bland böcker och lådor. Här släppte jag jobbet för några veckor sedan. Nästan tvångsmässigt söker jag i datorn, i pappershögar, på Internet. 

Hittar Daniel Rydéns text i Sydsvenskan om den lösmynta baksidestexten.
Är på banan snabbare än jag trodde var möjligt. 

 

 
<< Första < Föregående 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 Nästa > Sista >>

Resultat 45 - 55 av 675

Nyhetsbrev






Min varukorg

Varukorgen är tom