Mårten Gustafsson & Ewa Wahlgren, t h, servade & serverade bokbytare utanför Stadsbiblioteket på eftermiddagen.
Bokbytandet skedde i år på flera platser under dagen, även på Friskis & Svettis och i Rådhusparken. Det bidrog till att tunna ut evenemanget som inte blev lika hektiskt och kort som förra året då allt skedde under lunchtid.
Å andra sidan var det en ganska jämn ström med folk som stannade upp och pratade och hade trevligt när man nu ändå stod där och tittade på böcker.

Själv gjorde jag nog ett litet kap, jag bytte den här boken:

En essä utifrån Maria Tapaninens Vid lärkvatten

Jag är Orfeus. Jag kan sjunga hur jag vill.
Mig är allt förlåtligt.
Tiger, panter, puma följa mina steg
till min klippas häll i skogen.

                                                    Edith Södergran

Staffan Bergsten skriver i förordet till Lyrikläsarens handbok (1994) om dikten som en källa till kunskap om människan och naturen. Den ger sinnlig glädje och intellektuell stimulans, ibland även tröst i sorgen och kanske viktigast: ”Lyriken för också den privata människans talan och trotsar politikernas och reklammakarnas hala fraser”.

Jag ska på vernissage på söndag, ska du?
Kristina Thun och Malena Åström är vårens konstnärer på VinContoret i Tidaholm. De ställer ut gemensamt under rubriken Underlandet.

Livet handlar också om döden och hur vi handskas med den. Därför spelar Teateri Världens bästa begravningar av Volker Quandt, som skolpjäs i höst.
Den är en bearbetning av Ulf Nilssons bok Alla döda små djur.  Boken är för mindre barn, men pjäsen kommer att rikta sig till barn i åldrarna 6-9 år.
På förmiddagen idag hölls en kollationering.

Det blev en mysig morgon - stillsammare än vanligt ute på stan - på Radio Jönköping. Småprat om haikudiktning och ett och annat aktuellt tema från och med Johanna Linder, programledare i Morgonskiftet. Och mitt i alltsammans en hälsning från Anne i Vaggeryd, som gick skrivarkurs på Helliden på 90-talet, och som snabbt skickade in en haiku om den tiden. Min motorcykel fick också vara med!

Det som är så fint med haikudiktningen är den trånga formen, koncentrationen, som tvingar en att sortera i språket. Mina dikter blev av varierande kvalitet, men de här två är jag ganska nöjd med, den första givetvis med anledning av gårdagen:

Den gamla dammen:
en groda skuttade ner
ljudet av vatten.

                         Basho (i slutet av 1600-talet)

På fredag morgon, den 14, mellan kl 7.30 och 9 ska jag prata om haikudikter i radio P4 Jönköping. Och skriva, har jag förstått! Morgnar är ju min tid, så varför inte?

Och haikudikter - I love them! Den trånga formen, enbart sjutton stavelser fördelade på tre rader, tvingar den som skriver att koncentrera sig. Inte ett andetag för mycket! 

Jag ska också berätta om Svenska haikusällskapet, vars senaste antologi jag fått av en av dem som bidragit till den, Irene Carlsson, (som även gått en av mina skrivarkurser):

Min skola söker mig en ny kollega - det är till Sörängens folkhögskolas bofasta skrivarkurslinje. Du läser mer här om tjänsten.

Söndagkvällen ägnades åt Svenska operans uppsättning av Tosca i Norrköping. Jag vet, jag vet, det här är en blogg om skrivande och läsande, men även andra konstarter får vara med ibland, särskilt scenkonsten. (När allt kommer omkring har jag ju varit "teaterdirektör" för ett väldigt fritt sällskap, så...)
Det fina med klassiska verk är att de kan göras och ses igen och igen - aldrig någonsin är två uppsättningar lika. I Svenska operans tappning har man skalat ned storyn, vilket ger ett rappt och koncentrerat drama, dessutom förlagt handlingen till 1970-talet. Den utspelar sig under mindre än ett dygn, vilket också rappar på tempot.

 Snart är det dags för årets upplaga av poesifestivalen i Nässjö, 10-12 juni. Här hittar du programmet. 

 Författaren Birgitta Stenberg har alltid skrivit tätt intill sin egen verklighet. Tittar man på hennes vid det här laget ansenliga lista med boktitlar från 1956 fram till idag, benämns många som självbiografiska. Själv har hon sagt att hon utsatt sig för saker, sagt ja när hon borde ha sagt nej, för att undersöka vad som skulle ske och sedan skrivit om det. När man pratar om dagens populärlitteratur som ”verklighetsbaserad” finns här någon som alltid gått in för att experimentera med sitt eget liv.