Under senaste tiden har kritiken och kritikern varit uppe för granskning i debatterna. Tidskriften OO-tal ägnade hela sista numret 2009 åt att undersöka den, Thomas Anderberg, själv kritiker, kom med sin bok Alla är vi kritiker (återkommer om den när jag läst) och Stefan Eklund skrev om kritiken i Svenska Dagbladet.
Vi hejdar oss ett ögonblick för att se på kontexten för diskussionen. Under ungefär samma tid har även följande hänt:
Nu är den slut, I textens rum - om konsten att skriva, de sista exemplaren ligger i en låda ute i hallen. Jag har sålt den på bokrea via Adlibris och uppmärksamheten har varit stor.
Den här vintern går till historien. Själv hör jag till dem som mår bättre när det är varmt och färggrant och grönt. Men ibland kan man glädjas åt småsaker, som en röd bil i ett i övrigt gråvitt landskap. En snödriva som klättrar uppför ett redan vackert fönster. Och sist men inte minst:
Den här staden är alltid lika vacker, oavsett årstid. Här är bilder från Kastellholmen och Skeppsholmen, tagna för någon vecka sedan. Mitt i staden öppnar sig tysta platser, som dessa. Här finns ett lugn som skvallrar om att allt annat - hela bestyret med bilar, T-bana och massor av människor några hundra meter därifrån - i själva verket bara är en chimär.
Februarivittgrått som en grafisk bild utanför mitt fönster. Men det kan inte hjälpas - det är dags att tänka på augusti. Då börjar ett nytt år på Skrivarlinjen på distans på Sörängens folkhögskola. Därför har jag nu en fråga till dig:
Har du en bra rumpa, en dito stol, en dator med stabil uppkoppling och vill avsätta tid för din egen novellsamling, roman eller diktsamling?
Ibland - ja, då och då - blir det inte mer än något som svävar runt. Tankar, omöjliga att fånga, än mindre knåda samman till något som ens har minsta likhet med ett sammanhang.
Inte så mycket annat att göra än att vänta tills allt smält samman, blivit begripligt.
Det är väl så att det som ligger nära gränserna, galenskapen, det vilda, alltid är fascinerande i litteraturen. Jag kan utan att blinka dra mig till minnes en handfull skönlitterära böcker som gestaltat främmande världar i psykisk mening: Plaths Glaskupan, Tunströms Juloratoriet, Stridsbergs Drömfakulteten och Joanne Greenbergs Ingen dans på rosor, för att nämna några. De rör och berör – läsaren påverkas mentalt av gestaltningen. Ur barndomen minns jag också de sänkta rösterna när man talade om någon som blivit "intagen", begrepp som ”på Säter” och ”på Strängnäs” for förbi och på något sätt förstod jag att det inte var städerna med samma namn det var frågan om. Kanske var det prepositionen som avgjorde. Det fanns alltid ett underliggande hot.
Jag tänker på det när jag läser Birgitta Tingdals vackra bok Min själ var mitt smycke, (Vingpennan förlag). Författaren har sammanställt dagboksutdrag ur en äldre släktings dagböcker: faster Ebba som tillbringade decennier på Ekenäs, motsvarigheten till våra sinnessjukhus i svenska Finland. Som barn brevväxlade Birgitta med faster Ebba Olsson, som inte var hennes egen faster utan ännu en generation tillbaka. För det lilla barnet var det svårt att förstå att man inte fick skriva ”Jag hoppas att du snart blir frisk” till någon som bodde på ett sjukhus.
Nu är den slut, I textens rum - om konsten att skriva, de sista exemplaren ligger i en låda ute i hallen. Jag har sålt den på bokrea via Adlibris och uppmärksamheten har varit stor.
Februarivittgrått som en grafisk bild utanför mitt fönster. Men det kan inte hjälpas - det är dags att tänka på augusti. Då börjar ett nytt år på Skrivarlinjen på distans på 
Det är väl så att det som ligger nära gränserna, galenskapen, det vilda, alltid är fascinerande i litteraturen. Jag kan utan att blinka dra mig till minnes en handfull skönlitterära böcker som gestaltat främmande världar i psykisk mening: Plaths Glaskupan, Tunströms Juloratoriet, Stridsbergs Drömfakulteten och Joanne Greenbergs Ingen dans på rosor, för att nämna några. De rör och berör – läsaren påverkas mentalt av gestaltningen. Ur barndomen minns jag också de sänkta rösterna när man talade om någon som blivit "intagen", begrepp som ”på Säter” och ”på Strängnäs” for förbi och på något sätt förstod jag att det inte var städerna med samma namn det var frågan om. Kanske var det prepositionen som avgjorde. Det fanns alltid ett underliggande hot.