Tosca i Norrköping
2010-05-11

Image
Söndagkvällen ägnades åt Svenska operans uppsättning av Tosca i Norrköping. Jag vet, jag vet, det här är en blogg om skrivande och läsande, men även andra konstarter får vara med ibland, särskilt scenkonsten. (När allt kommer omkring har jag ju varit "teaterdirektör" för ett väldigt fritt sällskap, så...)
Det fina med klassiska verk är att de kan göras och ses igen och igen - aldrig någonsin är två uppsättningar lika. I Svenska operans tappning har man skalat ned storyn, vilket ger ett rappt och koncentrerat drama, dessutom förlagt handlingen till 1970-talet. Den utspelar sig under mindre än ett dygn, vilket också rappar på tempot.

 

Här råder politiskt förtryck. Samhället hålls i järngrepp genom inte minst chefen för den hemliga polisen, Scarpia (John Erik Eleby). En oppositionsledare, Angelotti, lyckas fly från fängelset och kommer till den kyrka där konstnären Cavaradossi (Sonny Wallentin) sedan en tid målar ett madonneporträtt. Denne hjälper Angelotti och ger honom en fristad i sitt hem. Cavaradossis älskade, sångerskan Tosca (Margareta Ridderstedt), har samtidigt förberett hennes och Cavaradossis flykt. Han vill inte avslöja att han hjälpt Angelotti och hans tvekan får Tosca att tro att han har hittat en annan. Scarpia kommer till kyrkan. Han misstänker att målaren har hjälpt till vid flykten. När Tosca oväntat kommer tillbaka till kyrkan utnyttjar Scarpia hennes svartsjuka. Han tycks ha sin egen agenda med henne... Cavaradossi arresteras och förs till hemliga polisens lokaler. På kvällen, när Tosca sjungit, förs även hon till Scarpias högkvarter. Dramat accentueras ytterligare.

Uppsättningen spelas i Hörsalen i Norrköping, en nedsliten f d kyrka. Scenografin följer upp det ruckliga rummet, vi befinner oss i ett betonggrått 70-tal, där kulisserna sinnrikt avslöjar orkestern i avslutningen. Av färger sprakar däremot kostymerna i sann 60- & 70-talsanda. (Vilket betyder att om man var med då, så gillar man kanske inte just de detaljerna.)

De tre huvudkaraktärernas roller och partier sjungs med rutin och kunnande men också stor känsla och omfång. Toscas förtvivlan över att hennes älskade fängslas, är övertygande. Men den roll som framför allt driver på konflikten och får dramat att öka pulsen är Scarpias. Eleby har ett mycket övertygande kroppsspråk som talar om makt i varje rörelse han gör. Inte ens på balkongens översta stolsrader kan någon undgå när Scarpias ena ögonbryn lyfts, närmast scenkanten backar man in i fåtöljen - här smids definitivt onda planer. Njutningsfullt, dessutom.

Vad som får uppsättningen att kännas lite ojämn är bifigurerna, som de tre skinnklädda poliserna, Scarpias svans, och kören. Poliserna går omkring och ser ut att inte vara där riktigt, pelarna i det som ska föreställa kyrkan vickar lite hit och dit när folk trängs runt dem. Men det är detaljer man kan överleva, på det hela taget är det en bra föreställning, väl värd att se. Hoppas folk går man ur huse, för opera är riktigt roligt. Det är för mycket och det är faktiskt väldigt skönt i vårt emellanåt så jämnstrukna land. Dessutom sjungs det på svenska, en lösning som definitivt känns bättre än textmaskiner ovanför scenen. 

Image

I pauserna som är två, säljs drycker och förstås, Toscakaka, av körens medlemmar.

Biljetter kan du köpa här. Passa på - det är inte många föreställningar.
Och här kommer en liten trailer:

 

 

Kommentarer
Lägg tillSökRSS
Bara registrerade användare kan skriva kommentarer!

Copyright (C) 2007 Alain Georgette / Copyright (C) 2006 Frantisek Hliva. All rights reserved.